därmed voro alla betänkligheter häfda; man fann, att mamsellerna Widerberg och Lindmark, fruarna Broman, Tillgren m. fl. ej voro krigiskt sinnade, och man vågade således tillåta folksamlingar äga rum under deras auspicier. Visserligen ligger det icke utom möjlighetens gräns, att före den 1 maj kunde dessa fredsamma fruar och mamseller ha skilt sig från Kirsteinska huset, hvars scen i deras ställe blir befolkad med verkliga amasoner, som kunde hugga in på den värnlösa publiken och vålla förskräckliga oordningar och en ryslig osäkerhet vid »folksamlingarna». Härom hade väl hr Torsslow ingenting utfäst sig, men kontraktet sade, att han skulle spela, och däremot var nu ingenting att säga. Hans personal var och förblef följaktligen, hvad skiften den än måtte undergå, tillförlitligen betryggande.
Beslutet fattades, som vi ofvan nämnt, om måndagen och justeringen skulle först äga rum åtta dagar därefter eller ännu senare; men hr Torsslow skulle börja om fredagen, och det var följaktligen periculum in mora. Man expedierade således en föregående underrättelse till herr öfverståthållaren, som genast lämnade hr T. del däraf för att säga honom, att han nu i all sköns fred kunde spela och annonsera.
Nu återstod likväl en annan ansökning: hr Lindebergs. Den var visserligen den äldsta, men det gick honom som doktorn i »Charlatanerne», han hade inga dokument och inga mulåsnor. Med andra ord, han hade ingen teater, ingen trupp, och hvad värst af allt var: intet kontrakt! Hans sak var således förlorad, intill dess han skaffade sig dessa rekvisita. Resolutionen blef också, att som han icke visat sig
