272
Strandberg och Dannström i kostym scen och duett ur operans andra akt. Den förres ungdomligt kraftiga gestalt tog sig bra ut i fiskardräkten, den senare hade en talang att maskera sig ända till oigenkännlighet, och båda ådagalade lif och eld i sin framställning. »Barberaren», hvilken afslutade programmet, hade troligen aldrig gifvits bättre än den kvällen. Recettagerskan mottogs med stormande applåder och gjorde fullt skäl för dem. Aftonens glanspunkt blef arian ur »la Cenerentola», som hon sjöng i tredje akten med en friskare och fylligare röst än hon på länge låtit höra; också var bifallet efter den entusiastiskt. Günther var i sången betydligt öfverlägsen Sällström, om han också icke var det i spelet. Romansen nedanför Rosinas fönster sjöng han med detta känslofyllda, smältande föredrag, som var hans starka sida. Belletti var vid ett briljant lynne, och en sådan Figaro torde icke ha funnits mångenstädes. Han fick sjunga sin aria i första akten da capo och inropades efter spektaklet jämte Matilda Gelhaar. Dannström (Bazil) och Fr. Kinmanson (Bartholo) voro äfvenledes förträffliga både i sång och spel liksom i sin maskering. Genom den förre fick man ändtligen höra, hur Bazils parti bör låta. Rossinis glada opera med sin sprittande kvickhet och skalkaktighet skulle i sin dåvarande uppsättning säkert ha dragit flera goda hus, och följande gång var det äfven utsåldt, men olyckligtvis blef Matilda Gelhaar ånyo opasslig, och operan måste på en tid försvinna från repertoaren.
Kort före påsk, 17 mars, gafs f. f. g. »Upprättelsen», dram i tre akter af Charles Lafont. Det var en
