Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/286

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

280

på åskådarna. Denna scen jämte ett par andra i samma akt, den effektfulla dekorationen, det hemska dödståget, som icke förfelar sin verkan på åskådarnas inbillning, göra det förklarligt, att detta i både historiskt och estetiskt hänseende betänkliga stycke kunnat vinna framgång. I Paris spelade den stora tragediennen Marguérite Georges (se del III sid. 100) Maria Tudor och lär aldrig varit mer skräckinjagande, mer konungsligt skön. Ch. Erikson ersatte genom den artistiska fulländningen i sitt spel bristen i utseende och röst, som i de tragiska slutscenerna icke alls räckte till. Emilie Högquist vann i Janes roll en af sina vackraste triumfer. De sista scenerna, rollens glanspunkt, spelade hon med verkligt mästerskap. Utom i några af Ofelias scener har hon säkerligen aldrig visat sig mera till sin fördel än här, och hon hyllades också med entusiastiska bifallsyttringar både under och efter dessa scener. Dahlqvist, Stjernström och Almlöf (Simon Renard) gjorde alla sitt bästa, och sällan har någon föregående pjäs gifvits med bättre ensemble. Ett fel var att här liksom i »Ett glas vatten» de engelska namnen uttalades på franska, t. ex. Jeanne i st. f. Jane. — Efterpjäsen »Vår unga gudmor» af Scribe m. fl. är ett af dessa äkta franska »jolis riens», som franska Berlintruppen gaf här med mycket bifall, och som man äfven nu såg med nöje, då den på ett ypperligt sätt spelades af E. Högquist i titelrollen, Sundberg och Söderberg som hennes gudsöner m. fl. Hon lär själf bekostat uppsättningen af den lilla nätta enaktaren.

*