»Hugenotterna» liksom »Profeten» ha uppförts ett långt större antal gånger och vunnit insteg på ett långt större antal scener än de flesta andra operor. För att endast nämna Wien har »Hugenotterna», som gafs f. f. g. på Kärntnerthorteatern 19 december 1839, under loppet af de första femtio åren uppförts omkring femhundra gånger, en siffra som där för öfrigt uppnåtts endast af »Don Juan». Den bländande nya, helt och hållet egendomliga verkan Meyerbeers musik gjorde på samtiden tar sig t. ex. ett hänfördt uttryck i de ord Octave Feuillet 1867 låter markisinnan de Campvallon uttala, då grefve de Camors gör henne sin uppvaktning i hennes loge på Operan en afton, när »Hugenotterna» uppfördes: »Jag gret nyss under denna härliga fjärde akt. Det var inte endast därför att jag hörde den mest underbara musik, som man någonsin hört på jorden, utan därför att jag beundrade, därför att jag lidelsefullt afundades den tidens härliga kärlek ... ty sådan var den verkligen!»
Märkligt att omtala är, att denna opera, som fått gifvas i Frankrike, blef förbjuden i München, ett bevis på det katolska prästerskapets stora makt i Bayern. En ny text måste författas af professor Görres, och Charlotte Birch-Pfeiffer lämpade den till musiken. Scenen förflyttades till England, och titeln förändrades till »die Anglikanen». Under samma titel »gli Anglicani» gafs den i Toscana, och i Österrike under namn af »Ghibellinen und Guelfen». I Ryssland kunde den gifvas endast i konsertform. — Börnes påstående, att otacksamhet emot egna landsmän utgör ett karaktärsdrag hos tyska
