284
nationen, besannas verkligen i fråga om Meyerbeer. Ju varmare fransmännen mottogo och firade honom, desto djupare ansåg sig den tyska kritiken böra nedsätta honom. Under det att belgaren François Fétis, en af de utmärktaste musiklärda som funnits, ansåg Meyerbeer vara ett af sin tids originellaste snillen, fann t. ex. Mendelssohn hans stil öfverdrifven. Man vet, att den unge, obekante Richard Wagner endast hade Meyerbeer att tacka för att han fick sin »Rienzi» uppförd i Dresden och sin »Flygande holländare» i Berlin. »Utan Meyerbeer skulle både jag och de mina svultit ihjäl i Paris», yttrade Wagner ordagrant augusti 1846 i Marienbad till Edward Hanslick, som berättat historien. Men omedelbart därpå lät Wagner en störtsjö af otidigheter flöda ut öfver Meyerbeers musik, som han påstod vara endast »en motbjudande karikatyr», och kallade honom »en usel musikmakare» och »en judebankir, som fått det infallet att komponera operor». — Men Meyerbeers namn skall lefva, så länge intensitet i lidelsen och kraft i behandlingen anses såsom oundgängliga kännetecken på dramatisk musik. »Hugenotternas» Marcel och »Profetens» Fides äro typer skapade utan förebilder, och den förra operans sammansvärjningsscen i fjärde akten med dolkarnas välsignande, liksom fjärde aktens finalscen i »Profeten» höra till de ståtligaste och praktfullaste taflor, som åstadkommits på teatern.
