296
endast kan vara att betäcka utgifter, hvilka emellan riksdagarna tillkomma, icke tåla uppskof och således ej kunna af rikets ständer pröfvas, men sådana omständigheter ej torde med skäl kunna åberopas i afseende å teatern, hvars skuldsatta belägenhet dessutom för längre tid tillbaka varit kunnig, konungens rådgifvares förslag om flera års fortfarande anordningar ifrån nämnda medel till betalning af de utaf teaterdirektionen upptagande lån likaledes afvikit ifrån uttryckliga föreskrifter i 64 § R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten anordnas.
De tilltalade hafva i deras förklaring häröfver åberopat, hvad i nästföregående mål af dem blifvit anfördt till ådagaläggande däraf, att anvisning af anslag för längre tid än till nästa riksdag hittills ej varit ansedt, och icke rimligen bör kunna anses såsom upplåning, samt således ej innebär öfverträdelse af 76 § R. F.; och förklarade de därjämte: »att hvarken af grundlagarnas mening och bokstaf eller af det vanliga hittills godkända begreppet om skuldsättning lär det kunna förstås, huruledes riket skuldsättes därigenom att K. M:t till likviderande af K. teaterns skuld använder tillgångar, som enligt rikets ständers ännu ej förändrade eller återkallade beslut, uti underdånig skrifvelse af den 10 april 1810 K. M:t meddeladt, blifvit till K. M:ts egen nådiga disposition anslagna, nämligen de å riksstatens 8:de hufvudtitel uppförda s. k. extra utgiftsmedlen.» Till detta negativa bevis på anmärkningens obefogenhet tillade de det positiva, »att uti alla de k. teaterförvaltningen lämnade tillåtelserna att upptaga
