teaterns långifvare blefvo tillgängliga. — Uppgiften af detta tänkbara förhållande hade ock, efter hvad synas vill, varit af nöden för att sålunda kunna med otvifvelaktig visshet afvärja teaterns långifvares möjliga anspråk att af staten erhålla betalning, i hvilken fråga konungens rådgifvares öfvertygelse icke äger kraften af ett domslut. Vare nu därmed huru som helst, ansåg J. O. likväl ådagalagdt, att de anmärkta rådgifvareåtgärderna utan något i nyssnämnda hänseende gjordt förbehåll, åsyftat en under flera, ända till tretton år fortfarande anordning eller anvisning å statsmedel, hvilka till större delen icke voro vid omförmälda tillfällen att tillgå, och hvilka enligt R. F:s föreskrift ej heller kunde för längre tid än till nästföljande riksdag disponeras: att dessa anvisade medel skulle användas till betalning af teaterns skulder, hvilka således blefvo, såsom det kallades, fonderade; och att teaterstyrelsen skulle bemyndigas att emellertid för beloppet af sina skulder upptaga lån, hvilka till kapital och ränta kommo att med samma medel infrias. Å dessa rådgifvande åtgärder har äfven medelst K. M:ts nådiga beslut verkställighet följt.
Vid sådana förhållanden och enär den å svarande sidan åberopade omständighet, att i uppgifven händelse teaterinrättningens långifvare icke skulle äga rätt att af staten erhålla betalning, desto mindre lär inverka på beskaffenheten af själfva rådgifvande åtgärderna, som denna omständighet ej blifvit därvid åberopad, och ehvad påföljd den i framtiden må medföra, det i allt fall är icke blott kraften eller följderna af dessa åtgärder, utan äfven deras