304
åsyftning, som utgör föremål för anmärkning och åtal i denna punkt, och som kvarstår, om än laga hinder emot följderna skulle möta; har J. O. antagit, att meranämnda rådgifvande åtgärder, såsom åsyftande en borgensförbindelse för riket, innebära en öfverträdelse af det i 76 § R. F. stadgade förbud emot låns upptagande utan rikets ständers samtycke. Han upprepade därjämte påståendet, att, då ändamålet med de af rikets ständer vid hvarje riksdag beviljade s. k. extra utgiftsmedel endast kan vara att betäcka utgifter, hvilka mellan riksdagarna tillkomma, icke tåla uppskof och således ej kunna af rikets ständer pröfvas, men sådana omständigheter icke med skäl kunna åberopas i afseende på teatern, hvars skuldsatta belägenhet dessutom för längre tid tillbaka varit kunnig, rådgifvarnas förslag om flera års fortfarande anordningar ifrån nämnda medel till betalning af teaterns lån afvika från tydliga föreskrifter i 64 § R. F., att alla statsmedel skola till de af rikets ständer pröfvade behof och efter den upprättade staten användas.
Såsom följd af hvad J. O. sålunda andragit i såväl förra som detta målet, ansåg han de ledamöter af statsrådet, som i rådslagen härom deltagit, böra anses och dömas efter 5 och 10 §§ i ansvarighetslagen för konugens rådgifvare af den 10 februari 1810, hvarjämte och enär därigenom statens skuldsättning och anvisningar å dess medel ägt rum på sätt af honom bilagda handlingar ådagalägga, J. O. yrkade, att svarandena måtte åläggas i mån af hvarderas deltagande i dessa åtgärder att ersätta, hvad
