306
för anmärkningen och åtalet, och som kvarstår, om än laga hinder emot följderna skulle möta.
»Efter detta undanrödjande af följderna behagar J. O. med åberopande af sitt anmärkningsmemorial antaga, att de rådgifvande åtgärderna härvid åsyfta en rikets skuldsättning, och på denna grund uppställer han sitt påstående mot de rådgifvande af ämbetets förlust och skadeersättning.
»Det är i sanning en betänklig lära J. O. här framställer, att en antagen, d. v. s. verklig eller förment åsyftning i ett rådslag skulle kunna vara föremålet och grunden för ett åtal efter 106 § R. F. Då denna paragraf läses utan annan åsyftning än den att honom rätt uppfatta och tillämpa, såsom samma grundlags § 83 föreskrifver, finner man däri, att det endast är, när uppenbarlig handling mot R. F:s tydliga föreskrift eller tillstyrkande af öfverträdelse däraf eller af andra rikets gällande lagar eller underlåtande att göra föreställningar emot sådana öfverträdelser eller deras vållande och befrämjande genom uppsåtligt fördöljande af någon upplysning genom rådslagen ägt rum, som åtal inför riksrätt mot riksstyrelsens ansvarige rådgifvare grundlagsenligen kunna anställas och utföras. För att således göra svarandeparten vid detta tillfälle saker till öfverträdelse af § 76 R. F., som förbjuder rikets skuldsättning utan rikets ständers samtycke, måste J. O. bevisa, att något af de här ofvan upprepade felstegen vid rådslaget blifvit begånget. Detta har han dock icke gittat göra och lär därföre ej böra förvänta någon sådan påföljd, som hans här ofvan citerade påstående utmärker.
