Sida:Personne Svenska teatern 8.djvu/321

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
315

lagt publik och kritik för sina fötter och fått ett utmärkt engagemangsanbud från Stora operan. Men hon hade icke mod att antaga detta. Hon vände hem igen och under några få soliga, lyckliga år var hon publikens afgudade älskling. 1843 uppträdde hon på Kungliga teatern i Berlin samt i Hannover, Dresden och Leipzig och tillvann sig öfverallt en utomordentlig framgång. Hon förde sig nu med teknisk fulländning, med ett behag och en elegans, som sökte sin like och som tog köpenhamnarna med storm. Emellertid blef hon flitigt uppvaktad af prins Fredrik af Hessen, utan att hon besvarade hans böjelse. Men det visste icke allmänheten, och skvallret tog allt större fart.

En kväll, när hon råkade bära ett teaterdiadem i form af en krona, och prinsen som vanligt satt i sin loge, trodde åskådarna, att kronan var en present af den kunglige älskaren och hälsade i ett utbrott af sedlig harm Augustas hänförande dans med genomträngande hvisslingar. Det var nog för att knäcka detta svaga rö. Hon flydde bort från teatern och staden, och satte aldrig mer sin fot på scenen. Detta hände i februari 1849. På sommaren mötte hon hos sin svåger löjtnanten dennes vän och stridskamrat från dansktyska kriget, den glade, hurtige lundastudenten Anders Afzelius af vännerna kallad Afze och begåfvad med både poesiens och musikens gudagnista. Han tillbad henne, sedan han många år förut sett henne dansa i Malmö. Han kom nu som sänd af himlen till henne, hvilken just då behöfde en stark och öm försvarare. I september stod deras bröllop, men äktenskapet blef en stor besvikelse för dem bägge. Hennes outvecklade intellekt kunde ej hålla jämna steg med hans vidtsväfvande tankar och planer. Hon var en utomordentlig illustration till ett af Oskar Wildes elakaste epigram: »Women are a dekorative sex. The never have anything to say, but they say it charmingly.» Med maken till sitt stöd hade hon mycket väl kunnat återvända till den scen, hvars förnämsta prydnad hon varit, men hon ville icke