vårdslös reklam. Hon kunde sina tricks: konstfärdighet, icke konst. Själsliga moment förekommo ej i prestationen, finnas knappt i rollen — sinnesrubbningen är nämligen inte hennes, utan Donizettis, och är af ytterst färglöst slag, tacka vet jag Anna i 'Värmlänningarna!' Om Graziella lindat sitt ena ben ett hvarf om lifvet och stoppat stortån i munnen, hade den andliga behållningen icke blifvit sämre, illusionen af galenskap däremot bättre.
Stycket borde filmas, men alldeles tyst. På sin höjd kunde några af förspelen utföras; de innehålla partiturets enda drägliga musik; resten är idiotiskt, föråldradt kram, utan idealitet, utan aktualitet, det i toner grundaste och jolmigaste, som söfver något land och någon tid.»
Sthlms Dagblads musikrecensent skrifver bl. a. samma dag:
»Af något intresse kan det dessutom vara att iakttaga denna operas musikaliska efterföljare; på ungefär samma plan möta vi där Verdis 'Traviata', och inom svensk tonkonst erbjuder äfven 'Arnljot', fast på musikdramatisk distans, några beaktansvärda påminnelser.»
Hofkapellmästaren Armas Järnefelt uttalade sig vid ett samtal med en medarbetare i A. B. på följande sätt om Kungliga teaterns gäst: »Graziella Pareto är som koloratursångerska en af de yppersta jag för min del någonsin hört. Det är inte endast en utomordentlig teknik; hvad mera är, hon är en verklig konstnärinna med en synnerligen fint utpräglad känsla för musik. Ännu ovanligare är att inom hennes område påträffa en så stor röst. Jag har aldrig påträffat en så voluminös stämma i de högsta lägen, där andra lätt bli tunna och spröda. Ett bevis på hvilket intryck hon gjort inom operan lämnades vid en af repetitionerna. Hela hofkapellet lade ned sina instrument och satte sig att applådera. Det kom helt spontant. Jag förklarade skrattande för henne, att vi måste göra ett litet uppehåll, emedan jag icke fick herrarna i kapellet att spela. Men
21 — Svenska teatern VIII
