tills den slutar i en ursinnig hvirfling. Spanjorerna själfva säga, att verkliga cachuchadanserskor finnas blott i Andalusien, i Sevilla.
Sid. 141.
La cracovienne dansas i en kokett kostym bestående af militärjacka, rikt besatt med metallknappar, marketenterskekjol, halfstöflar med klirrande sporrar och svart halsduk, det hela krönt af en liten ostyrig fjäderbuske i hufvudbonaden.
Sid. 147.
Jag begagnar tillfället att här rätta en felaktig uppgift om Fanny Persiani i föregående del, där jag sid. 147 lät henne sjunga Elviras parti och Assandri Zerlinas den aftonen Italienska operan i Paris brann ned. Denna rollfördelning hade jag hämtat från en samtida tidningsnotis. Rätta förhållandet är, att Zerlina hörde till Persianis paradroller, om också Richard Wagner kinkar på hennes utförande af partiet, liksom Giulia Grisis doña Anna ej finner nåd inför Berlioz m. fl. Men dessa strålande italienska operastjärnor hade nog icke mycken aning om den tyska klassiska tonkonstens anda, då icke ens den snillrikaste af dem, Maria Malibran, förmådde ge annat än en ganska svag tolkning af Beethovens Fidelio, där en svensk resenär fann »vår mamsell Widerberg många gånger bättre».
A propos Henriette Widerberg, så skickade hon två gånger Elviras roll tillbaka till direktionen med förklaring, att hon alldeles icke hade någon lust att agera don Juans »gamla aflagda», utan ville behålla Annas parti, som hon fått efter Jeannette Wässelius, »ehuru det intet nöje är» — tillade hon — »att en hel afton gå omkring och vara förlofvad med gubben Lindström och sörja det as—t Primme!» (Preumayr sjöng den tiden guvernörens parti)
