30
och 12 oktober, utan att locka många åhörare, hvarefter den fick hvila ända till 4 november 1854. (Endast andra akten uppfördes 1843.) »Skälet till publikens likgiltighet», säger Allehanda, »är en på erfarenhet stödd och hos den stora mängden nu orubbligt fattad öfvertygelse om direktionens bristande omdöme och anordningsförmåga — ett förhållande, hvilket oundvikligen verkar indifferentism för och misstroende till hvad direktionen företager, och det man förgäves skall bjuda till att få i någon hufvudsaklig mån förändradt, såvida icke den nuvarande teaterdirektionen, som totalt förlorat allt förtroende, afskedas och ersättes af en sådan, som kan tillvinna sig aktning för sin urskiljning och sin administration.»
Bocks konsert fjärde böndagen 14 oktober gynnades af en nästan fullsatt salong, som mycket applåderade honom, men ännu mer Jenny Lind, och uppmärksamt hörde på Dahlqvists deklamation. Sällströms romans uteblef som vanligt, och uvertyren till »Norma», det enda nya på programmet, gjorde ingen effekt på åhörarna.
Efter två månader kom ändtligen 15 oktober spelårets första nyhet, »Den fulaste af de sju», en komedi i tre akter med inledning, af skådespelaren och regissören vid Königstädterteatern i Berlin Louis Angely efter en berättelse af Franz Told. Några halfmålade baracker, uppstaplade i våningar öfver hvarandra, och någonting som liknade en fågelbur med den blygsamma öfverskriften »postkontor», var, hvad teatern bestod för att inbilla åskådarna, att de befunno sig i Neapel, säger Allehanda. Platsen var,
