egendomligt nog i denna folkmyllrande stad, för tillfället alldeles tom med undantag af en skrifvare i sin lilla bod, hvilken höll på att sätta ihop ett bref åt en yngling och en illa klädd främling, som klagade öfver de eländiga förhållanden, hvari de befunno sig. Då kommer lyckan till den fattige tysken i form af ett bref, hvilket innehåller ett testamente från en afliden tant på 150,000 mark och två stora gods. Glädjen står högt i skyn, men olyckligtvis ålägges han genom en klausul att gifta sig med en af hennes förvaltares sju döttrar och till på köpet den fulaste, eljest blir han arflös. Den omtänksamma tanten har vidare förordnat, att icke han själf utan tre namngifna gamla fruntimmer skola döma i denna sak. Detta är »inledningen». Första akten förflyttar oss till ett riddargods vid Elbes strand, där Ernst, styckets hjälte, utan att veta det, befinner sig hemma hos sig själf, dit han blifvit förd efter en olyckshändelse. Då han vaknar upp ur sin vanmakt, står vid hans sida den tjusande varelse, i hvilken han förälskat sig i Neapel. Det är den äldsta af förvaltarens döttrar Ernestine, som åtföljde en förnäm dam på hennes italienska resa, och där blef sedd af Ernst. Alla döttrarna äro skönheter med den utmärktaste uppfostran, men Ernestine är den skönaste och fullkomligaste af dem alla. En lyckligt påhittad list af henne uppretar de tre domarinnorna mot henne, och hon förklaras vara den fulaste. Planen är inte illa tänkt och kunde i en skicklig författares hand blifvit en rolig fars, hvilket nu icke var fallet. Högquist i titelrollen vann priset, och därnäst hennes tillbedjare Hyckert.
