32
Dagen därpå tog Sevelin afsked af publiken genom ett långt spektakel, som tog sin början redan klockan sex. Han uppträdde då i sin gamla glansroll baron Torrved i »Ålderdom och dårskap», hvarefter gafs »Sannljugaren», där han alltid firat triumfer såsom den fintlige betjänten, och slutligen »Fra Diavolo» med honom som lord Kockburn. Han mottogs med uttryck af publikens välvilja samt tolkade vid framropningen efter spektaklet sin afskedshälsning i några ganska enkla vers. — Under de närmaste representationerna uppträdde mellan akterna trenne främmande virtuoser. Den förste var oboisten i danska hofkapellet Filip Barth, hvars stora rykte dock ej bekräftade sig. Han kunde ej besegra oboens gnällande och nasala ljud. Däremot tycktes han större som kompositör. — Ett par dagar senare spelade en af Wexschalls elever, violinisten Niels Gade, och valthornisten K. Naumann inför klent besatt salong. Den förre var i början ganska rädd, men tog upp sig och skördade mycket bifall. Naumanns ton saknade mjukhet och behag.
Glucks »Armide», som efter tretton års hvila återupptogs i ny kostymuppsättning i december 1835, repriserades 18 oktober efter att ha varit försvunnen från spellistan under hela föregående år. Alldenstund »de glacerade älskarna af vådevillen» uteblifvit, var endast en tredjedel af amfiteaterns 114 platser försåld. För öfrigt var salongen fullsatt utom en liten del af första raden. Orkestern lät skäligen klen mot fordom, och körerna hördes knappast, men Henriette Widerberg var så mycket bättre. Indisponerad i början, vann hennes röst med hvarje akt. Hon
