34
sig smakfullt och elegant, men han försökte härma Péchenas fjäskiga sätt att röra sig, hvilket icke var fördelaktigt för honom. Högquist vann en publiksuccé, men Blanche säger, att hon ej tillfredsställde hans förväntan. »Såsom Adèle Müller är hon enkel och naturlig, men som tanten blir hon i högsta grad onaturlig. Hon sveper ansiktet i en hufva, kröker ryggen, släpar litet på uttalet och tror sig därmed ha gjort nog — men hvar fanns den ädla kvinnliga värdighet, som i ett enda ögonblick mäktar kullstörta den gamle ungkarlens lefnadsprinciper? Hon föreföll således ingenting mindre än farlig, och den gamle baronen blir en narr, ett pundhufvud, som kan luras af litet nog.» Själf omtalar hon i sin dagbok, att hon såg pjäsen i Berlin 1842. Den som spelade tanten »tog sin roll allvarsammare och stelare än jag, kanske är det rättast — jag tar den mera glad och fryntlig». Hon tycks bl. a. ha stickat på en strumpa, ty parkettens damer beundrade helt högt hennes stora förmåga däri, efter hvad en åskådare berättat mig. Stycket gafs femton gånger under spelåret. — Karolina Bauer, sedermera grefvinna Plater, omtalar i sina memoarer, hur hon höll på att under sitt gästspel 1837 på Burgteatern göra fiasko i denna roll. Hon förklädde sig som tanten i en gammal brun och gulrandig atlasklänning från föregående århundrade och därtill en grå lockperuk med en ofantligt hög, rikt utsirad hufva. Den ordinarie rollinnehafvarinnan, som kände sina wienares svaghet för teaterlyx, uppträdde däremot som en liten sockerdocka i små blonda lockar, en hvit atlasklänning, insvept i en dyrbar purpurröd sammetskappa med
