striden, och kan nu icke finna ro i grafven, innan oskuldens tårar begjutit hennes ring. Eglantine träffar Lysiart, och båda förbinda sig att taga hämnd för sin försmådda kärlek. Eglantine röfvar den hemlighetsfulla ringen ur Emmas graf, och Lysiart visar den, i det han på samma gång förklarar dess betydelse, såsom bevis på Euryanthes otro. Beviset synes tillräckligt, Adolar förlorar sitt län till Lysiart, och andra akten slutar med stark dissonans. Adolar för nu Euryanthe till en vild bergstrakt för att döda henne, men förmår det icke, då hon vill offra sig för honom vid en orms närmande, och lämnar henne. Utmattad och halfdöd påträffas hon af konungens jaktfölje, omtalar Eglantines förräderi och bevisar sin oskuld. Emellertid har Eglantine, jagad af samvetskval, blifvit vansinnig, och under bröllopståget från kyrkan till slottet nedstickes hon af Lysiart, då hon afslöjar sitt och Lysiarts förräderi i närvaro af folket och Adolar, som irrar kring sin borg i en svart rustning. Adolar ger sig tillkänna, Lysiart befaller att fängsla honom, men de beväpnade neka och skydda i stället sin fäderneärfde herre. Adolar utmanar Lysiart till tvekamp, som förhindras genom konungens (Wennbom) ankomst. Lysiart föres till döden, och Adolar får upprättelse. Den som död förmodade Euryanthe införes på en bår, lefver upp, och operan slutar lyckligt med dygdens seger. Emmas själsfrid är äfven vunnen, då oskuldens tårar ur Euryanthes ögon fuktat den hemlighetsfulla ringen.
Under sina samtal med Eckermann säger Goethe bl. a., att en operakompositör nödvändigt måste förstå poesi, på det att han må kunna skilja det goda
