58
förut gifvits af franska truppen, men Stjernström, som där hade en för honom särdeles lämplig roll, öfverträffade vida Péchena, och Charlotte Erikson som modern visade sig vara en värdig medtäflerska till m:me Brice, ehuru hon var något osäker på läxan. — Till sist gick f. f. g. öfver scenen »Postiljonen från Lonjumeau», opéra-comique i tre akter med musik af Adam, en af de operetter som under dessa år gjort största lyckan på de franska teatrarna (prem. Op. com. 13. 10. 1836). Innehållet är i korthet, att markis de Corcy (Habicht) är nära att falla i onåd hos Ludvig XV, emedan han ej kan ge operan »Castor och Pollux», därför att en hertiginna fått makt med den ene af sångarna, och en magkramp med den andre. Kungen ger markisen det rådet att bege sig ut bland landets söner för att leta reda på lämpliga röster. Han träffar då på en postiljon (Sällström), en Adonis bland karlar och en näktergal bland postiljoner. Han är visserligen nyss vigd vid den täcka Madeleine (Ch. Ficker), och bruden väntar honom under hemmets trefliga tak, men den lysande bana markisen förespeglar honom lockar honom bort från både hustru och hästar. Hon svimmar naturligtvis och reser sedan efter sin otrogne man, men tar en krokväg öfver Isle de France, där hon ärfver en tant, och återfinner rymlingen först efter tio år. Under namn af fru de Latour hämnas hon på markisen genom att beröfva honom hans sinneslugn och alldeles förvrida hufvudet på honom. Han ställer till med en serenad på hennes slott af Operans artister och främst den store sångaren S:t Phar, som icke är någon annan än den forne postiljonen. Denne går
