68
året därpå uppförts i London. Meyerbeer (1791—1864) hade redan vunnit framgångar både i Tyskland och Italien (med op. »Emma di Resburgo» m. fl.), men hans genie åtrådde högre uppgifter, och libretten till »Robert» erbjöd honom dramatiska situationer, hvilka voro utomordentligt gynsamma för utvecklingen af hans storartade begåfning. Denna opera blef jämte »Hugenotterna» den ryktbare kompositörens förnämsta mästerverk. Den var den första i sitt slag, en stor romantisk opera, mer sceniskt verksam än någon, som förut försökts vare sig af Cherubini eller Rossini, och med en balettmusik sådan man dittills aldrig hört, icke ens i Paris. Dess popularitet öfverträffade alla förväntningar och uppväckte i Paris en entusiasm, som fortplantade sig öfver hela den civiliserade världen. Nästan samtidigt framträdde tre operaverk, som icke blott inledde ett nytt tidsskede i Académie royale de musique's historia, utan äfven gaf en förändrad riktning åt smaken inom operamusiken uti hela Europa och bestämde den för många år framåt: Aubers »den Stumma» (1828), Rossinis »Wilhelm Tell» (1829) och Meyerbeers »Robert» (1831). — Den sistnämnde står, som bekant, på Faustsagans grund, där en ängel och en djäfvul strida om en människa. Texten är efter en medeltida legend, författad af Scribe och Germain Delavigne, en bror till Kasimir. En ond varelse, ett slags sändebud från satan, har förfört hertigens af Normandie dotter Berthe, och Robert är frukten af denna förbindelse. Hans dåliga uppförande väcker förtrytelse hos hans underlydande, som förjaga honom. Robert flyr till Sicilien och vinner där den sköna prinsessan
