70
hand. Bertram föreslår honom då att förskaffa sig en talisman, en magisk gren, som kan återskaffa honom allt hvad han förlorat. Denna gren måste brytas i den heliga Rosalias gamla kloster, där midt bland ruinerna de helgerånande nunnornas vålnader hvarje natt öfverlämna sig åt okyska nöjen. Robert, hvilken Bertram beskyller för att sakna mod, ger slutligen vika och går att bemäktiga sig den magiska grenen samt återvänder till Isabella, som genom talismanens trollska inverkan darrar, ber om nåd och smälter i tårar. Robert gripes af sin naturliga högsinthet, bryter sönder grenen, som han kastar för Isabellas fötter och lämnar henne, nödsakad att fly. Bertram, som ser sin ödestimma nalkas, upptäcker nu för sin son hemligheten af hans börd och besvär honom att öfverlämna sig åt honom. Denna scen tilldrar sig på platsen framför domkyrkan i Palermo, hvars orgel höres. Roberts disyster, det godas representant, den täcka bondflickan Alice lämnar honom hans mors testamente och en fruktansvärd strid utkämpas i hans själ. Slutligen öppnar sig jorden under Bertrams fötter, Robert frälses ifrån ondo och blir i sista scenen förmäld med prinsessan. — En mängd intressanta tilldragelser kommer åskådarna att glömma osannolikheterna i detta romantiska skådespel, där striden mellan det goda och det onda är den dramatiska handlingens förnämsta driffjäder. Hvad som hos mörkrets demon Bertram finnes af diablerie är uteslutande kompositörens förtjänst, ty textförfattarna ha framställt honom som en ganska godmodig djäfvul. Robert själf förefaller lättsinning och tanklös, men är äfven han i musikaliskt
