90
Man tyckte »att en kunglig scen borde anse sig för god att ge sådan smörja, som kan anstå en förstadsteater», och hvisslade ut pjäsen, som endast uppfördes denna gång. Den spelades emellertid icke illa af L. Kinmanson och V. Svensson, men Aft.-Bl. kallar den en uselhet, som det visar missaktning mot publiken att uppföra. Till råga på eländet var denna pjäs det enda synliga resultat af herr öfverstelöjtnantens studieresa till Paris, för hvilken han låtit utkvittera åt sig 500 rdr bko ur teaterns klena kassa.
Inför fullsatt salong uppfördes på L. Kinmansons recett 28 oktober f. f. g. »De begge döttrarne», en dramatisk skildring i fyra akter af m:me Ancelot, öfversatt efter Töpfers tyska bearbetning af V. Svensson. Änkefru von Lobeck (Ch. Erikson) har skänkt sin yngre dotter, den glada, muntra, lifliga Matilda (Ch. Almlöf) hela sin ömhet, hvaremot den äldre Klara (E. Högquist), en ljuf, stilla, svärmande varelse, bemötes af henne med en köld, som gör ett så smärtsamt intryck på hennes känsliga sinne, att det undergräfver hennes hälsa och hotar att förkorta hennes lif. Tvenne friare ha anmält sig. Den ene, en ung baron von Heeren (Stjernström) har ägnat Matilda sin uppmärksamhet och utses af modern till hennes make, medan hon lofvar Klaras hand åt en gammal landtjunkare von Götze (L. Kinmanson), som därvid blir så förtjust, att han omskapar sig till en fullkomlig dandy för att göra Klara sin kur. Emellertid upptäckes det, att Klara är den som baronen egentligen älskar och af henne älskas tillbaka, men hon besluter dock att uppoffra sin kärlek för att söka få ett insteg i moderns hjärta. I harmen förlofvar han
