Sida:Phrénologien bedömd från en Anatomisk ståndpunkt.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

detsamma den instinkt, som Gall och hans efterföljare fästat vid detsamma? Att det sednare icke är fallet, är nogsamt bekant. Så väl bland däggdjuren som foglarne är föräldrarnas samt mest mödrarnas tillgifvenhet och vård om deras ungar väl känd, och äfven bland fiskarna har man i sednare tider iakttagit denna instinkt hos hanarna af Sygnathus och Gasterosteus (Ekström, Corte).

Gall, så väl som hans efterföljare, hafva ganska väl kännt, att icke den inre craniiväggen är paralell med den yttre, och att detta i synnerhet gäller om pannans orbitalregion; icke desto mindre hafva de här hopat organer. De hafva likaledes väl kännt huru föga, och i många fall aldeles icke, den yttre formen af craniet motsvarar cerebralcaviteten hos djuren, men icke destomindre hafva de utstakat organregionerne under dessa så contrasterande förhållanden.

Phrenologerne hafva helt och hållet förbisett den ordning i hvilken hjernloberne utveckla sig, så väl hos menniskan sjelf, som i de olika classerne af vertebraterne. Jag har tillförne, vid naturforskarmötet i Christiania och sednare på ett annat ställe (Öfversigt af Kongl. Vetenskaps Academiens Förhandl. 1844 pag. 194) fästat uppmärksamheten på detta förhållande, och vill här endast i korthet anföra, det ingen numera lär betvifla, att hos menniskans embryo de främre hjernloberna utvecklas först, efter dem de mellersta och sist de bakre. Hos djuren hafva fiskar, amphibier och foglar endast de främre loberne af hemisphærerne. Däggdjurens hemisphærer hafva två lobar, de främre och mellersta. De bakre loberna förekomma i denna ordning endast undantagsvis, samt ofullkomligt utvecklade, så att de bakre loberne egentligen utgöra slutstenen i hjernans bildning, och tillhöra egentligen menniskan. Af detta förhållande tycks man kunna sluta, att dessa lober måste