Incas eller Quichua's hafva en egen brunaktig olivfärgad hy, liknande Mulattens. Samma hudfärg återfinnes, så väl hos Araucanen, som Pampeanen och Patagoniern, ända ned på Eldslandet, antydande, jemte den korta craniiformen, på sannolikheten af stamförvandtskap. Härtill kommer ytterligare, at ögonklyftarne stå snedt såsom hos Chinesen. Pöppig yttrar om de chileniska Cholos, «sie sind von Oliven-Farbe, und ausgezeichnet durch schiefe Stellung der Augenspalten, eine Eigenthümlichkeit aller südlichen Indier in einem hohen Grade» (Reise in Chili &c. Leipzig 1835 p. 201).
Incas eröfrade, som bekant är, Peru i 11te århundradet. Pöppig yttrar om de Peruaner, hvilka anses härstamma från de innevånare, som före denna eröfring innehade höglandet: „Wenn auch der Indier der Peruvianischen Sierra ein Wesen von sehr beschränkter Geisteskraft ist, selbst in dem Grade, dass er Jahrhunderte unter dem Scepter seiner Incas leben konnte ohne eigenes Streben nach etwas Höhere und selbst ohne ein fest bestimmtes Eigenthum, so steht er doch weit indifferenter da, und kan weder so hinderlich, noch so gefährlich werden als sein Halbproduct, der Mestizzo, oder der Neger und Mulatte» (l. c. p. 193). Detta Urfolk, om hvilket här är fråga, är de ofvannämnde Aymaras, af hvilka Huanchas anses vara en gren. Jag anför detta ställe hos Tschudi, för att visa huru ringa denne författare skattar både eröfrarne och de underkufvade.
Söder om Peru vidtager Chili. Detta lands urinvånare Araucanerne, äfven brachycephaler, omtalas af classiska författare med stor utmärkelse, såsom en nation den der i trenne sekler med hjeltemod försvarade sitt oberoende mot Spanjorernes anfall. Sjutton år efter deras första sammanträffande med Européerna hade de infört militärdisciplin, organiserat ett talrikt och starkt cavalleri. De förde sina härar i militärisk ordning och mötte fienden på öppna fältet. Morton säger om dem:
