denna missforming förnämligast funnits på cranier, hvilka, att sluta af grafvarnes beskaffenhet, tillhört högt uppsatte individer, om hvilka man har skäl sluta, att de äfwen i intellectuelt hänseende varit de förnämste. Denna sed har bland flera stammar numera försvunnit, men quarstår ännu bland Indianerne i Oregon. En Svensk sjöfarande, Kofferdikapten Werngren, som sistlidet år hemkom från en resa kring jorden, hemförde tvenne cranier af dessa, af Ango-Americanerne så kallade „Flatheads”. Det ena craniet är i hög grad utplattadt, det andra något mindre; båda äro af Chinouk stammen. De togos på en begrafningsplats på en liten holme i Columbiafloden. Liken voro ej nedlagde i jorden, utan påklädde sina drägter, upplagde i små kanoer, hvilka uppburos af temligen höga trädstöttor. Herr Werngren trodde, att de individer, hvilkas cranier han medtog, på sin höjd varit döde ett års tid. — Morton beskrifver Flathead-Indianerne efter Lewis, Clark's och Townsend's berättelser. Sättet att utplatta hufvudet är olika hos de olika stammarna. Wallamet-Indianerne placera barnet kort efter födelsen på ett litet bräde, i hvars kanter äro fästade öglor af hampa eller läder. Sedan det nyfödda barnet blifvit lagdt på brädet, genomträdas öglorna med snören eller remmar, som går kors och tvers öfver detsamma och åtdragas, så att den lilla varelsen blir bunden fast vid brädet. Vid brädets ända, som har en urhålkning, i hvilken nacken placeras, är med läderhängslor fästadt ett annat litet bräde, som trycker på barnets hjessa medelst tilldragning af snören, som gå från öfre kanten af det lilla brädet till andra hål på det större brädet.
Chinoukerna lägga det lilla barnet i en liten ho, förfärdigad af en urhålkad stock af barrträd, på en bädd af gräsmattor, och fastbinda detsamma på ofvanförda sätt. På hufvudet lägges en liten kudde äfven af flätadt gräs, som fastbindes
