hos menniskan. Hur otaligt många gånger har icke ryggmergen sedan denna tid blifvit undersökt med stor noggrannhet och skicklighet i alla utvecklings stadier – man har dock hittills förgäfves sökt dessa bildningar. Marschal Hall antager att sådane afdelningar i ryggmergen finnas, men då anatomien icke kan visa dem, så kallar han dem physiologiska. Gall har tydligen velat se dem, och derföre tyckes han ock hafva sett dem; men på det sätt, att han såsom sådana ganglier ansett de tvärhopdragningar af den fibrösa pia mater, som uppkomma genom luftens eller vattens inverkan på ryggmergen, men icke finnas då detta organ undersökes aldeles friskt. Det präparat af ryggmergen af en kalf, som han förevisat Institutets commissarier var ofelbart på detta sätt tillkommet.
Icke bättre grundad är framställningen om dubbelheten af Gyri, om dessas utbredning i en säckformig membran, och de upplysningar som hemtats från præparater af hydrocephaliska hjernor; allt saker, hvilka hvarken samtida eller sednare anatomer kunnat erkänna riktiga. Det märkligaste af allt är, att ingenting i Galls och Spurzheims anatomiska skrifter förekommer om de särskildta organerna. De hjelpa sig från detta kapitel på ett eget sätt; de förklara nemligen att detsamma hörer till physiologien, ej till anatomien (I. c. p. 177).
Flourens yttrar i sin lilla förträffliga «Examen de la Phrénologie» Paris 1846, pag. 68: «La verité est que Gall n’a jamais eu d’opinions arretée sur ce qu’il nomme les organs du cerveau. Il n’a pas vue ces organes; il les imagine pour ses facultés. Il fait comme ont fait tant d’autres. Il commence par s’immaginer une hypothese, et puis il imagine une anatomie pour son hypothese.»
På denna svaga anatomiska grundval försökte Gall att bygga hvad han kallade hjernans physiologie. Hans förnämsta grund för densamma var att betvifla och sen att förneka själens
