och bad å sin sida att få förklara, att även hans anmärkningar endast inneburit en Pickwicks andemening. (Bravo!).»
Här slutar inledningen, och vi betvivla icke att debatten gjorde detsamma, sedan man kommit till en så högeligen tillfredsställande och klar ståndpunkt.
ANDRA KAPITLET.
DEN FÖRSTA DAGENS RESA OCH DEN FÖRSTA AFTONENS ÄVENTYR JÄMTE DERAS FÖLJDER
Den alla utom och inom hus förekommande sysslor punktligt uträttande kännaren Solen hade nyss stigit upp och börjat göra upp eld på morgonen den trettonde maj år ett tusen åtta hundra tjugusju, då mr Samuel Pickwick, lik en annan sol, kvicknade upp från sin slummer, öppnade sitt kammarfönster och såg ut över den under honom liggande världen. Goswell-gatan låg vid hans fötter, Goswell-gatan var på hans högra hand — så långt ögat kunde nå sträckte sig Goswell-gatan på hans vänstra hand, och mitt emot honom var Goswell-gatans motsatta sida.
Mr Pickwick skred nu till att stuva in sig själv i sina kläder, och sina kläder i sin nattsäck. Stora män äro sällan särdeles nogräknade med sin klädsel; mr Pickwick hade snart klätt sig, rakat sig och druckit sitt kaffe, och befann sig en timme därefter, med nattsäcken i hand, kikaren i överrocksfickan, och anteckningsboken i västfickan, för att genast kunna anteckna allt som han fann anmärkningsvärt, framme vid åkarestationen i Saint-Martin's-le-Grand.
»Åkare!» ropade mr Pickwick.
Sedan åkaren blivit hämtad från krogen, där han hade rökt sin första pipa, kastades mr Pickwick och hans nattsäck upp i åkdonet.
»Golden Cross!» sade mr Pickwick.
»Det var skräp till förtjänst!» ropade kusken buttert till sin vän vattnaren, i det droskan for av.
»Hur gammal är den här hästen, min vän?» frågade mr Pickwick, i det han kliade sin näsa med shillingen, som han hade tagit upp för att betala färden.
»Fyrtio år!» svarade kusken, med ett sneglande ögonkast på den åkande.
»Huru!» utbrast mr Pickwick och lade handen på sin anteckningsbok.
Kusken upprepade sin förra utsago. Mr Pickwick såg skarpt in i karlens ansikte, men som dennes drag voro alldeles orörliga, antecknade han genast förhållandet.
»Och huru lång tid i sänder har ni honom ute i tjänstgöring?» frågade mr Pickwick för att förskaffa sig vidare underrättelser.
»Två eller tri vicker», svarade karlen.
»Veckor!» sade mr Pickwick förvånad och grep ånyo till anteckningsboken.
»Han bor i Pentonwill då han ä' hemma», anmärkte kusken helt kallt; »men vi ha honom sällan hemma därför att han ä' så klen.»
»Därför att han är så klen!» upprepade den bestörte Pickwick.
»Han faller alltid omkull, när man spänner honom från droskan», fortfor kusken; »men då han ä' i seldona, hålla vi korta tömmar åt honom, så att han inte så lätt kan falla omkull, och så ha vi skaffat oss ett par präktiga stora hjul, så att när han väl kommer i gång, så skjuter di på bakifrån, och han måste framåt — om han vill eller inte.»
Mr Pickwick antecknade vartenda ord i sin bok, för att sedan kunna meddela dem åt klubben, såsom ett märkvärdigt exempel på en seg livhank hos hästar under hårt prövande förhållanden. Anteckningen var knappast avslutad, förrän de kommo fram till Golden Cross. Ned hoppade kusken, och ur steg mr Pickwick. Mr Tupman, mr Snodgrass och mr Winkle, som oroligt hade väntat på sin lysande ledare, samlade sig omkring honom för att hälsa honom välkommen.
»Här har ni er skjutslega», sade mr Pickwick, i det han räckte fram shillingen åt kusken.
Men huru stor blev icke den lärde mannens förvåning, då denne oberäknelige person kastade myntet på gatan och i bildrika ordalag anhöll om nöjet att få slåss med honom (mr Pickwick) om beloppet!
»Här kommer att bli trivligt!» ropade nu ett halvt dussin åkardrängar. »Ge dom på tafsen, Sam!» — Och därmed samlade de sig med mycken glättighet kring sällskapet.
»Vad står på, Sam?» frågade en gentleman i svarta kalikå-ärmar.
