klient verkligen ville gå, än i tanke om att denna skulle uppfylla hans begäran, Främlingen skrev en anvisning på en bankir för hela beloppet och avlägsnade sig.
»Den anvisade summan blev ganska riktigt utbetald, och advokaten, som såg att han tryggt kunde lita på sin underlige klient, grep nu saken an på fullt allvar. Under mer än två hela år kunde mr Heyling sitta hela dagar på kontoret och genomgå dokumenterna, allt eftersom de hopade sig och med glädjestrålande ögon läsa och läsa om igen alla de brev, innehållande böner om en smula uppskov och föreställningar om den oundvikliga ruin, som skulle drabba motparten, vilka strömmade in allt eftersom den ena processen anställdes efter den andra. På alla dessa brev lämnades blott ett enda svar — penningar, och det genast. Lantegendom, hus i staden, möbler, allt togs i beslag, och den gamle mannen själv skulle ha blivit inspärrad i ett fängelse, om han icke genom en plötslig flykt hade lyckats att gäcka rättsbetjänternas verksamhet.
»Det var så långt ifrån att Heylings oförsonliga hat mättades av hans segerrika förföljelse, att det tvärtom hundradubblades genom den undergång han framkallade. Då han fick höra talas om den gamle mannens flykt, kände hans raseri icke mera några gränser. Han skar tänderna av förbittring, rev håret av sitt huvud och överhopade de män, vilka hade fått i uppdrag att verkställa arresteringsordern, med de ohyggligaste förbannelser.
»Slutligen infann sig Heyling, vilken man icke på flera veckor hade sett till, sent en afton i sin sakförares enskilda bostad och lät honom veta, att en herre önskade att få tala med honom. Innan advokaten, som hade känt igen hans röst, hann säga till sin tjänare att föra in honom, rusade han uppför trappan och trädde in i salen, blek och andlös. Sedan han stängt dörren för att inte bli hörd, sjönk han ned på en stol och sade med låg röst:
»“Tyst! Jag har äntligen funnit rätt på honom!”
»“Ah!” sade advokaten. “Bra gjort, min bäste sir, bra gjort!”
»“Han håller sig dold i ett eländigt ruckel i Camden Town”, sade Heyling. “Det hade kanske varit lika så gott, om vi förlorat honom ur sikte; ty han har hela tiden levat där allena uti det yttersta elände och är fattig, mycket fattig.”
»“Mycket bra!” sade advokaten. “Ni vill naturligtvis, att vi skola gripa honom i morgon?”
»“Ja”, svarade Heyling. “Men nej! I övermorgon. Ni förundrat er väl över att jag vill uppskjuta det”, tillade han med ett spökligt leende; “men jag hade glömt en sak. I övermorgon är en årsdag i hans liv; låt det bli då.”
»“Det är bra!” sade advokaten. “Vill ni skriva ordern åt exekutionsbetjänten?”
»“Nej, låt honom möta mig här klockan åtta på aftonen, så ska jag själv följa med!”
»De möttes den avtalade aftonen, togo en hyrvagn och läto kusken hålla vid det hörn av den gamla Pancras-gatan, där församlingens fattighus ligger. Då de stego ur där, var det redan alldeles mörkt, och sedan de hade gått längs muren mitt emot Veterinär-skolan, veko de in på en liten trång gränd, vilken, vad den än nu må heta, den tiden hette Little College-Street, och som, vad den nu än må vara, den tiden var ett mycket ödsligt ställe, omgivet av föga annat än fält och diken.
»Sedan Heyling hade dragit den resmössa, han hade på sig, djupt ned i ansiktet och svept in sig i sin kappa, stannade han utanför den uslaste kojan i gränden och knackade sakta på porten, Den öppnades strax av en kvinna, som neg till tecken att hon kände igen honom, och sedan Heyling hade viskat till exekutionsbetjänten, att han skulle stanna där nere, smög han sig uppför trappan, öppnade dörren till rummet, som låg åt gatan, och steg in.
»Föremålet för hans efterspaning och oförsonliga hat, nu en utlevad gubbe, satt vid ett omålat furubord, på vilket stod en usel dank. Han ryckte till vid den främmandes inträde och reste sig med möda upp från stolen.
»“Vad är det? Vad är det?” sade den gamle mannen. “Vad är det nu för en ny olycka? Vad vill ni här?”
»“Tala ett ord med er!” svarade Heyling, och i det han satte sig med vid andra ändan av bordet, kastade han av sig mössa och kappa och visade sitt ansikte.
»Den gamle mannen tycktes genast bli berövad förmågan att tala. Han föll tillbaka i stolen, knäppte ihop händerna och stirrade på synen med en blandning av avsky och förskräckelse.
»“I dag för sex år sedan”, sade Heyling, “krävde jag det liv ni var mig skyldig för mitt barns. Vid er dotters livlösa kropp, gamle man, svor jag att leva ett hämndens liv. jag har inte ett ögonblick vikit från min föresats; och om jag hade det, skulle en enda tanke på hennes milda, lidande blick, medan hon långsamt förtärdes, eller
