»Det är ett konstigt liv en tocken där bomvaktare för, sir!»
»Ja», svarade mr Pickwick. »Det måste allt vara ett bra enformigt liv.»
»De äro allesammans folk som haft en eller annan motgång i livet, sir», sade den äldre mr Weller.
»Tror ni det?» sade mr Pickwick.
»Ja, ser ni, det är därför som de dra' sig undan från världen och stänga sig inne i vaktstugan, dels för att få vara allena och dels för att hämnas på människorna genom att fordra bompengar.»
»Minsann, om jag någonsin vetat det förut!» sade mr Pickwick.
»Jo, så står det till, sir», sade mr Weller; »om de vore gentlemän, skulle man säga, att de vore människohatare, men nu säger man bara, att de äro bomvaktare.»
Med dylika samtal, som ägde det utomordentliga behaget att förena upplysning med nöje, förstod mr Weller att förkorta den tråkiga resan under största delen av dagen.
Vid storgatan i Ipswich på vänster sida av gatan och ett kort stycke från den öppna platsen framför rådhuset ligger ett under namnet Stora Vita Hästen vitt och brett bekant värdshus, som faller ännu mera i ögonen genom att ovanför stora porten är anbragt en bildstod av sten, föreställande något vilt djur med flygande man och svans, vilket har ett visst avlägset tycke av en kollrig åkarkamp. Stora Vita Hästen är berömd i trakten av samma skäl som en prisoxe, ett oformligt svin eller en uti en provinstidning utbasunad kålrot — nämligen för sin ofantliga storlek. Aldrig hava sådana labyrinter av korridorer utan mattor, sådana massor av små hålor att sova eller äta uti varit anbragta under något tak, som de vilka äro samlade inom Stora Vita Hästens fyra väggar i Ipswich.
Utanför porten till detta förvuxna värdshus var det som London-diligensen stannade varje afton vid samma timme, och från denna samma London-diligens var det som mr Pickwick, Sam Weller och mr Peter Magnus stego ur samma afton, om vilken detta kapitel i vår historia handlar.
»Ämnar ni taga in här, sir?» frågade mr Peter Magnus, då den randiga nattsäcken och den röda nattsäcken och det bruna karduspapperspaketet och läder-hattfodralet samt och synnerligen hade blivit nedlagda i korridoren. »Ämnar ni taga in här?»
»Ja, det gör jag», sade mr Pickwick.
»Åh, Herre Gud», sade mr Magnus», aldrig har jag väl sett ett så märkvärdigt sammanträffande! Även jag ärnar taga in här. Jag hoppas att vi ska äta middag tillsammans?»
»Med nöje», svarade mr Pickwick. »Jag är emellertid inte rätt säker om huruvida jag ännu har några vänner här eller inte. Bor här någon herre vid namn Tupman, kypare?»
En korpulent karl, med en fjorton dagar gammal servett under armen och ett par lika gamla strumpor på benen, upphörde långsamt med sin sysselsättning att stirra nedåt gatan, då denna fråga gjordes honom av mr Pickwick, och sedan han omsorgsfullt granskat denne herres yttre, från hans hattkulle ned till den sista knappen i hans damasker, svarade han med mycken bestämdhet:
»Nej!»
»Inte heller någon herre vid namn Snodgrass?» frågade mr Pickwick.
»Nej.»
»Eller Winkle?»
»Nej.»
»Mina vänner ha inte anlänt ännu, sir», sade mr Pickwick. »Vi få således äta middag allena. Visa oss ett enskilt rum, kypare.»
Då denna begäran blivit framställd, nedlät sig den korpulente karlen att befalla husdrängen att bära in herrarnes saker, varefter han gick framför dem nedåt en lång, mörk gång och förde dem in i ett stort, illa möblerat rum med smutsig kamin, där en helt liten brasa gjorde ett förtvivlat försök att vara munter och livlig, men tycktes nära att duka under för ställets nedstämmande inflytande. Efter en timmes förlopp framsattes några bitar fisk och stek åt de resande, och då bordet blivit avdukat, drogo mr Pickwick och mr Magnus sina stolar framför brasan, där de sedan de rekvirerat en butelj av det möjligast usla portvin till det möjligast högsta pris för husets bästa, drucko grogg för sitt eget bästa.
Mr Petter Magnus var av naturen mycket meddelsam, och groggen verkade med underbar kraft på de djupaste hemligheterna i hans bröst, så att de trädde fram i dagen. Efter åtskilliga berättelser om sig själv; sin familj, sina bekanta, sina vänner, sina kvickheter, sina affärer och sina bröder (de flesta pratsamma människor ha en hel hop att säga om sina bröder), tog mr Peter Magnus under några minuter en blå översikt av mr Pickwick genom sina färgade glasögon och sade därefter med en blygsam min:
