»Jaså, så att det gläder er att se mig?» sade Sam.
»Gläder mig!» utropade Job Trotter. »Ack, mr Walker, om ni visste, huru jag längtat efter detta möte! Det är för mycket, mr Walker; jag kan inte uthärda det; nej, jag kan det sannerligen intet!» Och med dessa ord brast mr Trotter ut i en verklig syndaflod av tårar, slog sina armar om mr Weller och omfamnade honom; utom sig av glädje.
»Släpp mig!» ropade Sam, högeligen förtretad över ett dylikt beteende och förgäves strävande att befria sig från sin förtjusta bekantskaps omfamning. »Släpp mig, säger jag. Vad tjuter ni över mig för, gamla handspruta?»
»Därför att jag är så glad över att se er», svarade Job Trotter, i det han långsamt släppte mr Weller, då de första tecknen till hans stridslust tycktes försvinna. »Ack, mr Walker, det är för mycket!»
»För mycket !» upprepade Sam. »Ja, jag tycker också att det är för mycket. Nå, vad har ni att säga mig?»
Mr Trotter svarade icke; ty den lilla röda näsduken var i full verksamhet.
»Vad har ni att säga mig, innan jag krossar er skalle?» upprepade mr Weller i hotande ton.
»Vad för slag?» sade mr Trotter med en min av dygdig förvåning.
»Vad har ni att säga mig?»
»Jag, mr Walker?»
»Kalla mig inte Walker; mitt namn är Weller, det vet ni ganska väl. Vad har ni att säga mig?»
»Gud signe er, mr Walker — mr Weller ville jag säga — en hel hop saker, ifall ni vill följa med till ett ställe, där vi kunna tala ostörda med varandra. Om ni visste, hur jag längtat efter er, mr Weller —»
»Det har väl varit bra mycket, kan jag tro!» svarade Sam torrt.
»Ja, mycket, mycket!» sade mr Trotter, utan att röra en muskel i sitt ansikte. »Men räck mig er hand, mr Weller.»
Sam betraktade sin följeslagare några sekunder och uppfyllde därefter, liksom driven av en plötslig ingivelse, hans begäran.
»Hur står det till med er kära herre?» sade Job Trotter, i det de gingo bort tillsammans. »Ack, han är en värdig gentleman, mr Weller. Jag vill väl hoppas, att han inte förkylde sig den där förskräckliga natten, sir?»
Det låg ett ögonblickligt uttryck av djup list i Job Trotters ögon i det han sade detta, som kom mr Wellers knutna hand att skälva, som om han brunnit av begär att göra ett utfall mot hans revben. Sam behärskade sig emellertid och svarade att hans herre mådde särdeles väl.
»Ack, vad det gläder mig!» svarade mr Trotter. »Är han här?»
»Är er herre här?» frågade Sam i stället för svar.
»Ja, det är han visst det, och jag måste tyvärr säga, mr Weller, att han ständigt beter sig allt värre och värre.»
»Åh, verkligen?» sade Sam.
»Ja, förskräckligt, ohyggligt.»
»I en pension?» frågade Sam.
»Nej, inte i en pension», svarade Job med samma listiga blick, som Sam förut hade märkt — »inte i en pension.»
»Kanske i huset med gröna trädgårdsporten?» frågade Sam, i det han uppmärksamt betraktade sin följeslagare.
»Nej, nej, inte där», svarade Job med en hos honom ovanlig snabbhet, »inte där!»
»Vad gjorde ni då där?» frågade Sam med en skarp blick. »Kanske att ni kom dit av en händelse?»
»Nåväl, mr Weller», svarade Job, »jag har ingenting emot att anförtro er mina små hemligheter, eftersom vi blevo så goda vänner då vi första gången träffades. Kommer ni ihåg hur trevligt vi hade den där morgonen?»
»Ja, det kommer jag nog ihåg», svarade Sam otåligt.
»Nå?»
»Ja», sade Job, talande med mycken bestämdhet, i en låg ton, likt en som meddelar en viktig hemlighet, »i huset med den gröna trädgårdsporten hålla de en hel hop tjänare.»
»Ja, det kan man nästan se på utanskriften», inföll Sam.
»Ja», fortfor mr Trotter, »och en av dem är kokerska och har spart ihop några små styvrar, mr Weller, och har stor lust, ifall hon kan bli sin egen, att öppna en liten kramhandel, ser ni.»
»Ja.»
»Nåväl, sir, jag träffade henne i ett kapell, som jag besöker — ett särdeles nätt litet kapell här i staden, mr Weller, där man sjunger samma psalmer, som jag alltid bär på mig i en liten bok, som ni kanske sett — och jag gjorde bekantskap med henne, mr Weller, och sedan ha vi blivit allt mera förtroliga, så att jag hoppas, att det är jag som kommer att bli kramhandlaren.»
»Ja, och en mycket älskvärd kramhandlare kommer ni att bli», svarade Sam och betraktade Job med en min av innerlig motvilja.
