sat kapten Fitz-Marshall, och citerat kapten Fitz-Marshall och slagit kapten Fitz-Marshall i näsan på deras utvalda krets av bekanta, till dess deras hjärtevänner, mrs Porkenham och miss Porkenham voro färdiga att spricka av avund och förtvivlan. Och att nu, efter allt detta, höra att han var en fattig äventyrare, en kringflackande skådespelare och, om icke rent av en bedragare, så åtminstone så nära att vara det, att det var svårt att säga varuti skillnaden bestod. O himmel! vad skulle väl Porkenhams säga? Huru skulle icke mr Sidney Porkenham triumfera, då han fann att hans anbud blivit tillbakasatta för en sådan rivals skull? Huru skulle han kunna se gamle Porkenham i ansiktet vid nästa kvartalssammankomst? Och vilket handtag skulle det icke vara för oppositionen inom magistraturen, ifall denna historia komme ut bland folk?
»Men», sade mr Nupkins och klarnade för ett ögonblick upp efter en längre tystnad, »när allt kommer omkring så är det likväl endast en lös uppgift. Kapten Fitz-Marshall är en person med ett intagande sätt och har otvivelaktigt många fiender. Vad bevis har ni för sanningen av edra påståenden?»
»Konfrontera mig med honom», sade mr Pickwick. »Detta är allt vad jag önskar och begär. Konfrontera honom med mig och mina vänner här, och ni skall inte behöva flera bevis.»
»Ja», sade mr Nupkins, »det skulle lätt kunna gå för sig, ty han kommer hit i afton, och på det sättet kunde man undvika att göra saken offentligt bekant, bara — bara — för den unge mannens egen skull. Emellertid skulle — skulle — jag bra gärna ha lust att först rådgöra med min hustru om det lämpliga i ett sådant steg. Men i alla händelser måste vi ha slut på vår juridiska sak, mr Pickwick, innan vi kunna göra någonting annat. Var god och stig åter in i rummet här bredvid.»
Och dit in stego de.
»Grummer!» sade borgmästaren med sträng röst.
»Ers nåd!» svarade Grummer med en gunstlings trygga leende.
»Se så, se så, sir», sade borgmästaren barskt, »låt mig slippa se sådana där slamsiga fasoner här! Det passar inte, och jag kan försäkra er, att ni har bra litet att le åt. Var den berättelse, ni nyss avlade, fullt överensstämmande med sanningen? Tänk noga efter nu, sir!»
»Ers nåd», stammade Grummer, »jag —»
»Jaså, jag tror att ni blir förlägen?» sade borgmästren. »Lägg noga märke till denna förlägenhet, mr Jinks!»
»Ja visst, sir», svarade mr Jinks.
»Se så, upprepa nu er förklaring, Grummer», sade borgmästaren, »och jag varnar er ännu en gång att tänka noga efter innan ni talar. Tag hans ord till protokollet, mr Jinks.»
Den olycklige Grummer började nu att upprepa sitt käromål, men på grund av det sätt, varpå borgmästaren nu uppfattade hans ord och mr Jinks tog dem till protokollet och till följd av sin medfödda fallenhet för vidlyftigheter samt den förvirring, varuti han befann sig, invecklade han sig inom mindre än tre minuter i ett sådant virrvarr av motsägelser, att mr Nupkins förklarade, att han icke kunde sätta tro till hans ord. Domen blev därför återkallad i den del, som rörde böterna, och mr Jinks anskaffade i största hast ett par personer, som ingingo den fordrade borgen. Och då alla dessa högtidliga handlingar hade blivit avslutade på ett tillfredsställande sätt, blev mr Grummer på ett skymfligt sätt utvisad — ett hemskt exempel på den mänskliga storhetens ostadighet och opålitligheten av store mäns ynnest.
Mrs Nupkins var ett majestätiskt fruntimmer i blå florsturban och ljusblå peruk. Miss Nupkins ägde hela sin mammas stolthet utan turbanen och hela hennes elaka lynne utan peruken, och varje gång utövandet av dessa båda älskvärda egenskaper invecklade mor och dotter i någon obehaglig förlägenhet, vilket icke hände så sällan, voro de bägge ense om att lägga skulden därför på mr Nupkins' skuldror. Då nu således mr Nupkins sökte upp sin fru och meddelade henne de upplysningar, mr Pickwick hade givit honom, erinrade sig mr Nupkins ögonblickligen, att hon alltid hade väntat någonting sådant; hon hade alltid sagt att det skulle så gå; men hennes råd blevo ju aldrig hörda; hon visste sannerligen icke vad mr Nupkins ansåg henne vara, och så vidare.
»Att tänka sig», sade miss Nupkins, i det hon i vardera ögonvrån frampressade en tår av högst ringa dimensioner, »att tänka sig, att jag på ett sådant sätt skulle bli gjord till ett åtlöje!»
»Ja, det kan du tacka din pappa för, kära barn», sade mrs Nupkins; »har jag inte tiggt och bett honom, att han skulle förfråga sig rörande kaptenens familjeförhållanden? Har jag inte på det enträgnaste bönfallit honom
