»Det är idel dårskap och fåfänglighet», sade mr Stiggins.
»Ja, så är det», sade mrs Weller och satte sin mössa rätt igen.
Sam tänkte detsamma, men teg därmed.
»Och hur står det till med far?» sade Sam.
Vid denna fråga lyfte mrs Weller sina händer i vädret och vände ögonen uppåt, som om ämnet vore alltför plågsamt för att vidröra.
Mr Stiggins stånkade.
»Vad går åt den där herrn?» frågade Sam.
»Han grämer sig över er fars uppförande», svarade mrs Weller.
»Åh, gör han det?» sade Sam.
»Ja, och det med goda skäl», tillade mrs Weller allvarligt.
Mr Stiggins tog sig en ny rostad brödskiva med smör på och stånkade förskräckligt.
»Han är en förskräcklig syndare», sade mrs Weller.
»Ett vredens käril!» utbrast mr Stiggins. Därpå tog han sig en stor, halvcirkelformig bit av smörgåsen och stånkade åter.
Sam kände den innerligaste lust att ge mr Stiggins något att stånka över, men kuvade denna lust och sade endast:
»Nå, men vad har då gubben för sig nu?»
»Vad han har för sig!» sade mrs Weller. »Ack, han har ett förhärdat hjärta. Kväll på kväll kommer denne utmärkte man — se så, bli inte ledsen, mr Stiggins, jag måste säga, att ni är en utmärkt man — hit ned och stannar här i flera timmar, utan att det gör det ringaste intryck på honom.»
»Det var då besynnerligt», sade Sam; »om jag vore i hans ställe, så skulle det göra ett mycket starkt intryck på mig, det är då säkert.»
»Saken är den, min unge vän», sade mr Stiggins högtidigt, »att hans hjärta är förhärdat. Ack, min unge vän, huru skulle han väl annars kunnat motstå bönerna av sexton bland våra vackraste systrar och neka att lämna sitt bidrag till vårt ädla sällskap för anskaffande av flanellsnattröjor och moraliska näsdukar åt negerbarnen i Västindien?»
»Vad är en moralisk näsduk för slag?» frågade Sam. »En tocken persedel har jag aldrig sett. »
»De äro sådana som förena nöje med undervisning, min unge vän», svarade mr Stiggins, »därigenom att de innehålla valda berättelser tillika med träsnitt.»
»Åh, nu vet jag», sade Sam. »Det är sådana där som hänga hos linkrämarna med tiggarbrev och tocke där på.»
Mr Stiggins började med den tredje smörgåsen och nickade jakande.
»Jaså, så att han inte vill låta övertala sig av damerna?» sade Sam.
»Nej, han satt och rökte sin pipa och sade, att negerbarnen voro — vad var det han sade, att negerbarnen voro?» sade mrs Weller.
»Små humbugar», svarade mr Stiggins, häftigt upprörd.
»Ja, han sade, att negerbarnen voro små humbugar», upprepade mrs Weller, och båda suckade och pustade över den äldre mr Wellers ohyggliga beteende.
Ännu många flera skändligheter av liknande natur skulle kanske ha blivit framdragna i ljuset, om icke alla smörgåsarna hade blivit uppätna och teet blivit bra svagt, och som Sam därjämte ännu icke gjorde min av att avlägsna sig, erinrade sig mr Stiggins plötsligt, att han hade ett mycket viktigt ärende att tala med herden om och begav sig följaktligen sina färde.
Tesakerna hade knappast blivit borttagna och kamingallret rensopat, förrän London-diligensen satte den äldre mr Weller av vid dörren, hans ben satte honom in i skänkrummet, och hans ögon visade honom hans son.
»Se, Sammy!» utbrast fadern.
»Åh, se gubben!» utbrast sonen, och båda tryckte hjärtligt varandras händer.
»Gläder mig mycket att se dig, Sammy», sade den äldre mr Weller, »ehuru det är en gåta för mig, huru du fått bukt med styvmor din. Jag skulle bra gärna se om du kunde ge mig ett recept på det, det måtte jag säga.»
»Tyst!» sade Sam. »Hon är hemma, ska ni veta, far.»
»Hon kan inte höra oss», sade mr Weller, »ty efter sitt te går hon alltid och rumsterar nere i köket; låt oss därför ta oss litet rök, Sam.»
Med dessa ord tillagade mr Weller två glas med konjak och vatten och hämtade ett par pipor, varpå far och son, sedan de satt sig mitt emot varandra, Sam på ena sidan av kaminen i den högkarmade stolen och den äldre mr Weller på den andra i en länstol, började att njuta livet med all tillbörlig värdighet.
»Någon varit här, Sammy?» frågade den äldre mr Weller torrt, efter en stunds tystnad.
Sam svarade med en uttrycksfull nick.