made sig dem, tycktes det som om han avstod från denna sin avsikt och tog helt tvärt godnatt av honom.
Sam var tidigt uppe den följande morgonen, och sedan han intagit en hastig frukost, gjorde han sig i ordning att återvända till London. Han hade knappast satt sin fot utom huset, förrän hans far stod framför honom.
»Ämnar du ge dig av, Sammy?» frågade mr Weller.
»Tvärt på skivan», svarade Sam.
»Jag skulle önska att du kunde lägga kavle i mun på den där Stiggins och ta honom med dig», sade mr Weller.
»Jag riktigt blygs över er, gamle stympare», sade Sam i förebrående ton. »Varför tillåter ni honom att någonsin visa sin röda näsa i 'Markisen av Granby'?»
Den äldre mr Weller fäste en allvarlig blick på sin son och svarade:
»Därför att jag är en gift man, Samiel, därför att jag är en gift man. När du blivit en gift man, ska du förstå en hel hop saker, som du nu inte förstår; men om det lönar mödan att gå igenom så mycket för att lära så litet, som gossen i folkskolan sa', när han kom till slutet av alfabetet, se det är en smaksak. För min egen del skulle jag inte tro det.»
»Nå, farväl nu», sade Sam.
»Åh, det är väl inte så brått, Sammy», svarade hans far.
»Jag vill bara säga er så mycket», sade Sam och stannade, »att om jag rådde om 'Markisen af Granby', och den där Stiggins kom och rostade bröd i mitt skänkrum, skulle jag —»
»Nå, vad skulle du?» inföll mr Weller helt ivrigt.
»Förgifta hans romtoddy», sade Sam.
»Nej», sade mr Weller, i det han med värma skakade sin sons hand. »Skulle du verkligen göra det, Sammy — skulle du det?»
»Ja, det skulle jag», sade Sam. »Jag skulle inte vara alltför sträng mot honom i början, utan bara kasta honom i vattentunnan och lägga locket på; men om jag se'n såg att han inte uppskattade min godhet, skulle jag pröva på det andra medlet.»
Den äldre mr Weller kastade på sin son en blick full av djup, outsäglig beundran och gick, sedan han ännu en gång tryckt hans hand, långsamt sin väg, grubblande över de talrika betraktelser, vilka hans råd hade framkallat.
Sam såg efter honom, till dess han vände om ett gathörn och begav sig därefter av på sin vandring till London. I början tänkte han på de möjliga följderna av det råd han givit och på det sannolika och osannolika uti att hans far skulle följa det; men snart slog han ifrån sig detta ämne med den lugnande tanken, att detta var något, som endast tiden kunde utvisa — och det är just denna samma tanke, som vi vilja rekommendera åt läsaren.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET
ETT GLADLYNT JULKAPITEL, SOM INNEHÅLLER EN BESKRIVNING PÅ ETT BRÖLLOP SAMT ANDRA GLADA TILLSTÄLLNINGAR, VILKA, EHURU I SIG SJÄLVA LIKA GODA BRUK SOM SJÄLVA BRÖLLOPET, ICKE LIKA SAMVETSGRANT VIDMAKTHÅLLAS I DESSA VANSLÄKTADE TIDER
Så muntra som bin, om än icke så lätta som älvor,
samlade sig de fyra Pickwickarna på morgonen den 22 december
det nådens år, varunder dessa deras troget upptecknade
äventyr börjades och fortsattes. Julen var nära för handen
i all sin glädje och gamman; det var gästfrihetens,
munterhetens och öppenhjärtighetens årstid; det gamla året beredde
sig, likt en gammal filosof, till att samla sina vänner
omkring sig och lugnt och stilla smyga sig bort under
gästabudets buller och larm. Glad och munter var tiden, och
innerligt glada och muntra voro åtminstone fyra av de
många hjärtan, som fröjdade sig åt dess ankomst.
Mr Pickwick och hans vänner hade nyss klättrat upp på Muggletondiligensen, väl insvepta i överrockar och ytterhalsdukar. Kappsäckarna och nattsäckarna ha blivit undanstuvade, och mr Weller och konduktören söka att lirka en väldig kabiljo ned i den främsta vagnslådan; men den är många gånger för stor därtill och dessutom inpackad i en lång, brun korg med ett varv hö under locket samt har blivit gömd till sist för att kunna vila i trygghet ovanpå ett halvt dussin ostronkaggar, tillhöriga mr Pickwick, vilka i regelbunden ordning blivit uppställda på botten av packrummet. Mr Pickwicks ansikte förråder den livligaste spänning, medan mr Weller och konduktören söka att pressa kabiljon ned i packlådan, först med huvudet förut, och så med stjärten förut, och så med botten ned, och så med locket i vädret, och därnäst på längden, och så på kant,
