dödgrävaren och gjorde en ansträngning för att resa sig upp.
»“Lämna oss!” sade gasten “Gabriel Grub ämnar lämna oss. Hi! hi! hi!”
»I det gasten skrattade, märkte dödgrävaren för ett ögonblick en strålande illumination innanför kyrkfönstren, som om hela byggnaden varit upplyst; den försvann åter. Orgeln spelade en livlig melodi, och hela skaror av gastar, vilka liknade den förste som två vattendroppar likna varandra, strömmade in på kyrkogården och började att hoppa bock över gravstenarna, utan att stanna ett enda ögonblick för att hämta andan, utan sättande över de högsta av dem, den ena efter den andra, med den mest underbara vighet. Den förste gasten var en utmärkt hoppare, och ingen av de andra kunde mäta sig med honom; själva dödgrävaren kunde, trots sin utomordentliga förskräckelse, icke undgå att märka, att medan de övriga nöjde sig med de vanliga gravstenarna, satte den förste över familjegravar, järnstaket etc., med samma lätthet som om de varit vanliga gatuavvisare.
»Slutligen nådde leken en utomordentligt spännande höjd; orgeln spelade allt hastigare och hastigare, och gastarna hoppade fortare och fortare, i det de rullade ihop sig, stupade kullerbytta på marken och hoppade över gravstenarna likt kautschukbollar. Dödgrävarens hjärna svindlade vid de hastiga rörelser han såg, och hans ben vacklade under honom, i det andarna flögo förbi hans ögon, då gastarnes konung plötsligt rusade på honom, grep honom i kragen och sjönk ned i jorden med honom.
»Då Gabriel Grub hade fått tid att åter draga andan, vilken den vilda farten nedåt för ett ögonblick hade berövat honom, fann han sig uti vad han tyckte vara en stor grotta, omgiven på alla håll av stora skaror fula och bistra gastar, och mitt i rummet satt på ett upphöjt säte hans vän från kyrkogården; och tätt invid honom stod Gabriel Grub själv, utan förmåga att röra sig.
»“Kallt i natt”, sade gastarnas konung, “mycket kallt! Hit med ett glas med någonting varmt!”»
Vid denna befallning försvann genast en halft dussin tjänstvilliga gastar, vilka Gabriel Grub, på grund av det leende, som ständigt spelade på deras ansikten, antog vara hovmän, och kommo ögonblickligen tillbaka med en bägare flytande eld, vilken de räckte konungen.
»“Ah!” sade gasten, vars kinder och strupe blevo alldeles genomskinliga, i det han störtade uti sig lågan; “det här värmer en riktigt; hämta en pokal av samma slag åt mr Grub.”
»Förgäves försäkrade den arme dödgrävaren, att han icke var van att förtära någonting varmt om natten; ty en av gastarna höll honom, medan en annan hällde den brinnande vätskan i hans hals, och hela församlingen skrek av glädje och skrattade, då han hostade och harklade och avtorkade de tårar, som ymnigt strömmade ur hans ögon, sedan han sväljt den glödheta drycken.
»“Och nu”, sade kungen, i det han skämtsamt stötte den spetsiga ändan av sin sockertoppshatt in i dödgrävarens öga och därvid vållade honom den mest utsökta smärta, “visa nu denna uselhetens och avundens man några tavlor från vårt stora förrådshus.”
»Då gasten hade yttrat detta, rullade ett tjockt moln, som hade förmörkat den bortersta ändan av grottan, så småningom bort och uppenbarade, skenbarligen på långt avstånd, ett litet och tarvligt inrett, men rent och snyggt rum. En mängd små barn voro samlade kring en munter brasa, hakade sig fast vid sin mors klänning och lekte vid hennes stol. Modern reste sig allt emellanåt upp och drog fönstergardinen åt sidan, liksom för att se ut efter något föremål; en tarvlig måltid var framdukad på bordets och en länstol framdragen till elden. Nu knackade det på dörren; modern öppnade den, och barnen skockade sig omkring henne och klappade i händerna, då deras far trädde in. Han var våt och trött och skakade snön av sina kläder, medan barnen flockade sig omkring honom och med brådskande iver togo hans kappa, hatt, käpp och handskar och skyndade ut med dem ur rummet. Och då han nu slog sig ned vid bordet framför brasan, klättrade barnen upp i hans knä, och modern satte sig vid hans sida, och allt tycktes vara trevnad och glädje.
»Men nästan omärkligt försiggick en förändring över denna scen. Skådeplatsen förvandlades till ett litet sovrum, där det yngsta och vackraste barnet låg döende. Rosorna voro försvunna från dess kinder och ljuset från dess ögon, och just som dödgrävaren betraktade det med ett deltagande, som han förr aldrig känt eller vetat till, drog det sin sista suck. Barnets unga bröder och systrar skockade sig omkring dess lilla bädd och fattade dess magra hand, som nu var så tung och kall; med de ryste tillbaka vid vidröringen och betraktade med bävan dess barnsliga
