»Vad är en benkarvare för slag?» frågade mr Pickwick helt förbryllad.
»Åh, vet ni inte vad en benkarvare är, sir?» frågade mr Weller. »Jag trodde att alla människor visste att en benkarvare är detsamma som en fältskär.»
»Ah, en fältskär!» sade mr Pickwick med ett leende.
»Ja visst, sir», svarade Sam; »de här här nere äro likväl inte några riktiga benkarvare, utan bara lärlingar.»
»Det vill med andra ord säga, att de studera medicin, förmodar jag?» sade mr Pickwick.
Sam Weller nickade bifall.
»Det gläder mig verkligen att höra», sade mr Pickwick och kastade energiskt sin nattmösa på täcket. »De äro präktiga karlar, riktigt präktiga karlar, vilkas förstånd mognat genom iakttagelse och eftertanke, och vilkas smak blivit förfinad genom läsning och studier. Det gläder mig verkligen.»
»De hålla på att röka cigarr nere i köket», sade Sam.
»Ah!» sade mr Pickwick och gnuggade händerna; »de överströmma av ungdomsglädje och levnadslust. Just precis vad jag tycker om att se.»
»Och den ena av dem», sade Sam, utan att fråga efter sin herres avbrott, »den ena av dem har lagt sina ben upp på bordet och stryker i sig sin konjak oblandad, medan den andra — han med glasögonen — tagit en ostronkagge mellan benen och öppnar ostrona så kvickt som med inga, och så fort han sväljt dem, måttar han med skalen på den där unga sovkucku, som sitter och stormsover i spisvrån.»
»Snillets glada yra, Sam», sade mr Pickwick. »Du kan nu gå.»
Sam gick följaktligen, och efter en fjärdedels timmes förlopp begav sig mr Pickwick ned till frukosten.
»Se där ha vi honom äntligen!» sade gamle Wardle. »Pickwick, det här är miss Allens bror, mr Benjamin Allen — vi kalla honom Ben, och det kan ni också göra, om ni vill. Den här herrn är hans särdeles goda vän, mr —»
»Mr Bob Sawyer», inföll mr Benjamin Allen, varpå mr Bob Sawyer och mr Benjamin Allen skrattade på en gång.
Mr Pickwick bugade sig för Bob Sawyer, och Bob Sawyer bugade sig för mr Pickwick, varefter Bob och hans särdeles goda vän med utomordentlig flit ägnade sig åt matvarorna framför dem, så att Pickwick fick tillfälle att taga dem i närmare betraktande.
Mr Benjamin Allen var en grovlemmad, fet, undersätsig ung man med svart, tämligen kort hår och ett vitt, tämligen långt ansikte. Han förskönades av glasögon och bar en vit halsduk. Under bonjouren, som endast hade en knapprad, men var hopknäppt ända upp till hakan, visade sig det vanliga antalet grådaskiga ben, vilka slutade med ett par ofullständigt blankade stövlar. Ehuru hans bonjour var tämligen kort i ärmarna, uppenbarade den likväl icke några spår till manschetter, och ehuru hans ansikte var stort nog för att lämna plats för en skjortkrage, pryddes det icke av den minsta tillstymmelse därtill. Hela hans yttre såg för övrigt ut som om det varit angripet av rost, och han utdunstade en balsamisk doft av riktigt genomstarka cigarrer.
Mr Bob Sawyer, som var iklädd en grov rock, vilken, utan att vara varken bonjour eller överrock, ägde något av dessa bådas natur och egenskaper, hade det slags sluskiga katighet och skrävlande sätt, som äro egendomliga för unga män, som röka på gatorna om dagen, skråla och skrika på dem om natten, tilltala kypare vid deras förnamn och utföra andra idrotter och bedrifter av lika skämtsam art. Han bar ett par rutiga byxor och en vid, grov väst med dubbla slag samt, när han gick ut, en tjock käpp med en stor knapp. Han undvek handskar och såg i det hela taget ungefär ut som en liderlig Robinson Crusœ.
Sådana voro de två hedervärda personer, för vilka mr Pickwick blev presenterad, då han på juldagsmorgonen satte sig till frukostbordet.
»Härlig morgon, mina herrar!»
Mr Bob Sowyer instämde medelst en lätt nick och bad mr Benjamin Allen om litet senap.
»Ha ni kommit långt ifrån i dag, mina herrar?» frågade mr Pickwick.
»Från Blå Lejonet i Muggleton», svarade mr Allen kort.
»Ni borde ha varit här hos oss i går afton», sade mr Pickwick.
»Ja, det var också meningen», svarade Bob Sawyer; »men konjaken var för god för att vi skulle kunnat lämna den så där i en hast; var den inte, Ben?»
»Jo visst», sade mr Benjamin Allen; »och cigarrerna voro inte dåliga, och fläskkotletterna inte heller; inte sant, Bob?»
»Nej, visst inte», sade Bob; och de båda särdeles go-
