Klockan hade knappast slutat att slå sju, då mr Pickwicks vitt omfattande själ väcktes ur det omedvetna tillstånd, varuti sömnen hade försänkt den, genom en högljudd knackning på hans kammardörr.
»Vem är det?» ropade mr Pickwick och satte sig upp i sängen.
»Borstarn, sir!»
»Vad vill ni?»
»Ursäkta, sir, kan ni säga mig vad det är för en herre i ert sällskap som har en ljusblå frack med förgyllda knappar med P. K. uti?»
»Den har blivit utlämnad till borstning», tänkte mr Pickwick, »och karlen har glömt vilken den tillhörde. — Mr Winkle!» ropade han, »tredje rummet härifrån på höger hand.»
»Tackar så mycket, sir!» sade borstaren och gick in till mr Winkle.
»En herre i kafferummet vill tala med er, sir!» sade borstaren, då mr Winkle öppnade dörren och stod mitt emot honom. »En herre, som säger att han inte skall uppehålla er mer än ett ögonblick, men vill inte antaga någon ursäkt.»
»Högst eget!» sade mr Winkle. »Jag kommer genast.»
Han svepte skyndsamt in sig i en nattrock och en resschal och gick nedför trappan. En gammal kvinna och ett par kypare städade kafferummet, och en officer i släpuniform stod och såg ut genom fönstret. Han vände sig om vid mr Winkles inträde i rummet och gjorde en stel böjning på huvudet. Sedan han befallt tjänstepersonalen att avlägsna sig och stängt dörren mycket omsorgsfullt, sade han:
»Mr Winkle, förmodar jag?»
»Mitt namn är Winkle, sir.»
»Ni torde inte bli överraskad, sir, då jag underrättar er, att jag infunnit mig här denna morgon på anmodan av min vän, doktor Slammer vid det 97:de.»
»Doktor Slammer!» sade mr Winkle.
»Ja, doktor Slammer. Han har bett mig uttala hans åsikt, att ert uppförande i går var av en sådan beskaffenhet, att en gentleman omöjligen kunde tåla det, och (tillade han) att ingen borde tillåta sig det mot en annan.»
Mr Winkles förvåning var för verklig, för påtaglig, för att undgå doktor Slammers väns uppmärksamhet; han fortfor därför:
»Jag var inte själv närvarande vid uppträdet; men på grund av er bestämda vägran att lämna doktor Slammer ert kort, blev jag av honom anmodad att söka rätt på ägaren till en särdeles ovanlig frack — en ljusblå frack med förgyllda knappar med en bröstbild och bokstäverna P. K.»
Mr Winkle rent av studsade av förvåning, då han hörde sin dräkt så noggrannt beskrivas. Doktor Slammers vän fortfor:
»På grund av de förfrågningar jag nyss gjorde på värdshuset är jag övertygad om att ägaren av den ifrågavarande fracken anlände hit i går eftermiddag i sällskap med tre andra herrar. jag skickade därför genast bud upp till den herrn som antogs vara sällskapets chef, och han hänvisade mig genast till er.»
»Mr Winkles första tanke var att hans frack blivit stulen.
»Vill ni tillåta mig att uppehålla er ett ögonblick?» sade han.
»Ja visst», svarade den ovälkomna gästen.
Mr Winkle sprang hastigt uppför trapporna och öppnade nattsäcken med darrande hand. Där låg fracken på sin vanliga plats, men företedde, vid närmare skärskådande, tydliga tecken till att den varit begagnad den föregående natten.
»Ja, det måste vara så», sade mr Winkle, i det han lät fracken falla ur sina händer. »Jag drack för mycket vin efter middagen och har ett mycket dunkelt minne av att jag vandrade omkring på gatorna och rökte en cigarr efteråt. Vad som är säkert är att jag var bra smord; — jag måste ha ömsat kläder — gått någonstädes — och skymfat någon — det är tämligen tydligt, och det här budskapet är den förfärliga följden därav.»
Med dessa ord ställde mr Winkle sina steg i riktning åt kafferummet, med det dystra och hemska beslutet att antaga den krigiske doktor Slammers utmaning samt avvakta de värsta följder vartill detta kunde leda.
Till detta beslut nödgades mr Winkle av åtskilliga skäl, av vilka det första var hans anseende inom klubben. Han hade där alltid betraktats såsom en hög auktoritet i allt som gällde kroppsliga lekar och kroppslig färdighet, vare sig av defensivt, offensivt eller inoffensivt slag; och om han nu, vid detta första tillfälle hans förmåga ställdes på prov, icke hölle färgen inför sin chefs ögon, vore hans anseende och ställning alldeles förspillda. För övrigt erinrade han sig, att han hade hört av personer, som voro invigda dylika ämnen, att pistolerna, till följd av överenskommelse
