»Jag fruktar att det är en ohjälplig herre, som står på dem», mumlade Sam för sig själv.
»Nå, Winkle!» ropade mr Pickwick, fullkomligt okunnig om att något var i olag. »Skynda er! Damerna brinna av begär att få se er.»
»Ja, ja», svarade mr Winkle med ett spöklikt leende, »nu kommer jag.»
»Han ska just till att börja nu», sade Sam och sökte att göra sig lös. »Tag fart nu, sir.»
»Vänta ett ögonblick, Sam», stammade mr Winkle och tryckte sig på det ömmaste intill Sam. »Jag kommer just nu ihåg att jag har ett par rockar hemma, som jag inte behöver. Dem ska ni få, Sam.»
»Jag tackar så mycket», svarade mr Weller.
»Ni behöver inte ta åt hatten, Sam», sade mr Winkle hastigt. »Ni behöver inte ta bort er hand för att göra det. Jag ämnade ge er fem shillings till julgåva i dag på morgonen, Sam. Jag ska ge er dem i eftermiddag i stället.»
»Ni är alltför god, sir», sade mr Weller.
»Håll bara i mig litet i början, Sam», sade mr Winkle. »Så där ja — det är bra. Jag kommer nog snart i gång. Inte för fort, Sam — inte för fort!»
Medan nu mr Winkle, lutad framåt med halvt hopviken kropp, hjälptes fram över isen av mr Weller på ett högst egendomligt och föga svanlikt sätt, ropade mr Pickwick i sin oskuld från motsatta stranden:
»Sam!»
»Sir!» sade mr Weller.
»Kom hit; jag vill tala med dig.»
»Släpp, sir!» sade Sam. »Hör ni inte, att husbond' ropar? Släpp, sir!»
Med en våldsam ansträngning ryckte sig mr Weller lös från den förskräckte Pickwickaren och bibragte därvid den olycklige mr Winkle en betydlig fart. Med en noggrannhet, vilken intet slags färdighet eller övning hade kunnat åstadkomma, for denne olycklige gentleman mitt in i polskan, just i samma ögonblick som mr Bob Sawyer utförde en sväng av makalös skönhet. Mr Winkle stötte blint emot honom, och med ett högljutt brak föllo båda överända. Mr Pickwick skyndade till stället. Bob Sawyer hade rest sig upp, men mr Winkle var alltför klok för att med skridskor på inlåta sig i sådana vidlyftigheter. Han satt på isen och gjorde krampaktiga försök att le, men bekymmer stod målat i varje drag av hans ansikte.
»Har ni stött er?» frågade mr Benjamin Allen oroligt.
»Inte mycket», svarade mr Winkle och gnuggade häftigt sin rygg. »Jag hoppas att ni tillåter, att jag får åderlåta er», sade mr Benjamin helt ivrigt.
»Nej, jag tackar», svarade mr Winkle helt hastigt.
»Jag tror verkligen, att det vore det bästa», sade Allen.
»jag tackar så mycket; men jag ser helst att jag slipper», svarade mr Winkle.
»Vad menar ni, mr Pickwick?» frågade Bob Sawyer.
Mr Pickwick var upphetsad och förtretad. Han vinkade åt mr Weller och sade i sträng ton:
»Spänn av honom skridskorna!»
»Ja, men jag har ju nyss börjat», invände mr Winkle.
»Spänn av honom skridskorna!» upprepade mr Pickwick bestämt.
Denna befallning var icke möjlig att motstå. Mr Winkle lät Sam åtlyda den utan att vidare göra någon invändning.
»Res upp honom!» sade mr Pickwick. Sam hjälpte honom på benen.
Mr Pickwick gick några steg bort från de kringstående, och sedan han vinkat sin vän till sig, gav han honom en forskande blick och yttrade i en dämpad, men tydlig och eftertrycklig ton följande anmärkningsvärda ord:
»Ni är en humbug, sir!»
»Vad för slag?» sade mr Winkle och ryckte häftigt till.
»En humbug, sir. Jag skall tala tydligare, om ni önskar det. En bedragare, sir.»
Med dessa ord vände sig mr Pickwick långsamt om på klacken och gick tillbaka till sina vänner.
Medan mr Pickwick hade uttalat den ovannämnda domen, hade mr Weller och den feta pojken med gemensamma ansträngningar lagat i ordning åt sig en skrillbana, varpå de nu övade sig på ett mästerligt och lysande sätt.
»Kan ni åka kana?» frågade mr Wardle mr Pickwick.
»Som pojke brukade jag göra det i rännstenarna», svarade mr Pickwick.
»Försök det nu», sade Wardle.
»Ack ja, gör det, mr Pickwick!» utropade alla damerna.
Mr Pickwick tvekade, betänkte sig, drog av sig sina handskar och lade dem i sin hatt, tog två eller tre korta ansatser, stannade lika ofta, tog en ny ansats och skred under åskådarnes jubelrop långsamt och gravitetiskt nedåt banan, med fötterna vid pass halvannan aln från varandra.
