språk kunde ha uttalat, »missis Raddle har sagt, att ni inte får något.»
Den förvåning, som avmålade sig i gästernas anleten, gav värden ett nytt mod.
»Se så, bär upp det varma vattnet, och det genast!» sade mr Bob Sawyer med en förtvivlad stränghet.
»Nej, det kan jag inte», svarade pigan; »missis Raddle släckte elden innan hon gick till sängs, och pannan låste hon in.»
»Åh, det är ju detsamma. För all del bry er inte om en dylik småsak», sade mr Pickwick, som märkte den sammanstötning mellan Bob Sawyers passioner, som avspeglade sig i hans ansikte; »vi kunna lika så gärna begagna kallt vatten.»
»Ja, det går alldeles förträffligt», sade mr Benjamin Allen.
»Min värdinna får ibland anfall av sinnesförvirring», anmärkte Bob Sawyer med ett spöklikt leende; »jag fruktar att jag måste säga upp mig.»
»Nej, det ska du inte göra», sade Ben Allen.
»Jo, jag fruktar att jag måste göra det», sade Bob med heroisk fasthet; »jag ska betala henne vad jag är skyldig och säga upp henne i morgon förmiddag.» — Den stackars unge mannen, huru innerligt önskade han icke att han kunnat göra det!
Stämningen blev emellertid, trots den kalla toddyn, hög, och Jack Hoppkins förklarade sig ingenting ha mot att sjunga en visa. Och sporrad av entusiastiska bifallsrop började Hopkins genast med »Kungen, Gud signe honom», vilken han sjöng så högt han kunde, på en ny melodi, sammansatt af »Biskayas Bukt» och »En Groda skulle sta'». Kören var visans kraftextrakt, och som var gentleman sjöng den på den melodi han bäst kunde, så. var effekten verkligen gripande.
Vid slutet av kören till första versen lyfte mr Pickwick sin hand i vädret i en lyssnande ställning och sade, så snart det hade blivit lugnt:
»Tyst! Jag ber om ursäkt. Det förekom mig som om jag hörde någon ropa ovanpå.»
En djup tystnad uppstod ögonblickligen, och mr Bob Sawyer märktes bli blek.
»Jag tycker att jag hör det nu igen», sade mr Pickwick. »Var god och öppna dörren.»
Dörren hade icke väl blivit öppnad förrän varje tvivel försvann.
»Mr Sawyer — mr Sawyer!» ropade en röst uppe från trappan i andra våningen.
»Det är min värdinna», sade mr Bob Sawyer och såg sig helt orolig om på sina gäster. »Ja, mrs Raddle.»
»Vad menar ni med allt det här, mr Sawyer?» frågade rösten mycket gällt och hastigt. »Är det inte nog att man ska bli narrad på sin hyra, utom sina kontant utlagda pengar? Ska man till på köpet skymfas och hånas av edra vänner, som inte ha någon levande hut i sig, utan skrika och skråla så att de väcka upp hela huset och göra ett väsen som kunde narra brandsprutorna hit, och det klockan tu på natten? — Kasta ut de skojarna!»
»Ni borde blygas!» hördes mr Raddles röst, som tycktes komma från några sängkläder i fjärran.
»Blygas!» sade mrs Raddle. »Varför går du inte och kastar dem utför trapporna, varenda en? Det skulle du göra, om du vore en karl.»
»Det skulle jag göra om jag vore ett halvt dussin karlar, min vän», svarade mr Raddle fredligt; »men nu äro de mig för många.»
»Usch, du fega kruka!» sade mrs Raddle med det djupaste förakt. »Vill ni köra de där skojarna på porten eller inte, mr Sawyer?»
»De gå nu, mrs Raddle, de gå nu», sade den olycklige Bob. »Det är allt bäst att ni gå», sade mr Bob Sawyer till sina vänner. »Jag tyckte verkligen också, att ni stojade bra mycket.»
»Det här var högst ledsamt», sade den fiffige herrn — »och det just som vi hade det som allra trevligast!» Saken var nämligen den, att den fiffige herrn just nu började att få ett gryende minne av den historia han hade glömt. »Det är alldeles olidligt», sade den fiffige herrn och såg sig omkring. »Det är rent av olidligt, vasa?»
»Ja, man bör inte tåla det», svarade Jack Hopkins. »Låt oss sjunga den andra versen, Bob; se så, låt oss börja nu!»
»Nej, nej, Jack, låt bli!» inföll Bob Sawyer. »Det är visst en präktig visa, men jag tror ändå, att vi utesluta den andra versen. Folket här i huset är så förskräckligt hetsigt av sig.»
»Ska jag gå upp och ge värden på nosen?» frågade Jack Hopkins; »eller gå ut och ringa i klockan, eller tjuta
