Sam doppade pennan för att hålla sig färdig att göra de möjligen nödiga rättelserna och började därefter med ett högst teatraliskt uttryck:
»“Älskvärda —”»
»Stopp!» sade mr Weller och ringde på klockan. »Ett dubbelt glas av mitt vanliga, min vän lilla!»
»Strax, sir», svarade flickan, som kom, försvann, kom tillbaka och åter försvann med stor hastighet.
»Folket här i huset tycks veta besked om huru ni vill ha det», anmärkte Sam.
»Ja», svarade hans far, »jag har också varit här mer än en gång i mina da'r. Vidare, Sammy.»
»“Älskvärda varelse”», fortfor Sam.
»Det är väl inte poesi?» inföll hans far.
»Nej, bevars», svarade Sam.
»Nå, det är mig mycket kärt att höra», sade mr Weller. »Poesi är någonting riktigt onaturligt; ingen människa has nå'nsin talat poesi, undantagandes en klockare, när han tigger julpengar, eller Warrens blanksmörja, eller Rowlands olja, eller andra tocka där simpla karlar; gör dig aldrig så gemen att tala poesi, min gosse. Börja om igen, Sammy.»
Mr Weller tog åter med kritisk högtidlighet fatt i sin pipa, och Sam började ännu en gång och läste som följer:
»“Älskvärda varelse, jag känner mig så dryg —”»
»Det passar inte», sade mr Weller och tog pipan ur munnen.
»Nej, det står inte dryg heller», anmärkte Sam, i det han höll upp brevet mot dagern; »det står “blyg”; det är en plump där — “Jag känner mig så blyg —”»
»Mycket bra», sade mr Weller. »Vidare.»
»“Så blyg och för —”, jag har glömt vad det här ska vara för ord», sade Sam och klådde sig i huvudet med pennan, under fruktlösa försök att draga sig till minnes.
»Varför ser du inte på't?» frågade mr Weller.
»Jo, det gör jag», svarade Sam; »men här är en annan plump; här är ett “f”, och ett “ö”, och ett “r”, och ett “n”.»
»Kanske att det ska vara förvägen?» menade mr Weller.
»Nej, det är det inte», sade Sam, »förlägen, står det.»
»Det är inte ett så gott ord som förvägen, Sammy», sade mr Weller allvarligt.
»Inte det?» sade Sam.
»Nej, inte på långt när», svarade hans far.
»Men tycker ni inte, att det ligger mera betydelse i det?» frågade Sam.
»Ja, kanske att det är ett mera ömt ord», sade mr Weller efter några ögonblicks eftertanke. »Fortfar Sammy.»
»“Så blyg och förlägen vid att skriva till er, ty ni är en söt flicka, det är ni.”»
»Det var en mycket nätt vändning», sade den äldre mr Weller, i det han tog pipan ur munnen för att ge rum åt anmärkningen.
»Ja, jag tycker också att den inte är så illa», anmärkte Sam, som kände sig högeligen smickrad.
»Vidare, Sammy.»
Sam efterkom uppmaningen och fortfor som följer, medan hans far fortfor att röka med en blandning av visdom och välbehag, som var särdeles uppbygglig att skåda:
»“Innan jag såg er, trodde jag, alla fruntimmer voro lika.”»
»De äro det också», anmärkte den äldre mr Weller i en parentes.
»“Men nu”, fortfor Sam, “nu märker jag vilken regal fårskalle jag varit, för det finns ingen som ni, och jag tycker bättre om er än om någon annan på jorden.” — Jag tyckte att det var bäst att dra till en smula», sade Sam och såg upp.
Mr Weller nickade bifallande, och Sam fortsatte läsningen.
»“Jag begagnar mig därför av dagens privilegium, kära Mary — som den skuldsatte gentlemannen sa', när han en söndag gick ut och promenerade[1] — till att säga er, att den första och enda gång jag såg er, blev ert porträtt avtaget av mitt hjärta på vida kortare tid och med vida vackrare färger, än ett sådant nå'nsin blivit avtaget av porträttmaskinen (som ni kanske hört talas om, kära Mary), ehuru den gör ett porträtt komplett färdigt och sätter det i glas och ram med en krok i ändan att hänga upp det på, och alltsammans på två minuter och en kvart.”»
»Jag fruktar att det där börjar att stöta på poesi, Sammy», sade mr Weller tveksamt.
»Nej, det gör det inte», svarade Sam och fortfor att läsa mycket hastigt för att undvika en ordstrid rörande denna punkt.
»“Antag mig, kära Mary, som er Valentine, och tänk över
- ↑ Om söndagen kan ingen arresteras för skuld.
