»Uttalen I er till förmån för käranden eller svaranden, mina herrar?»
»För käranden.»
»Och vilken ersättning tilldömen I henne?»
»Sjuhundrafemtio pund.».
Mr Pickwick tog av sig sina glasögon, torkade omsorgsfullt glasen, lade in glasögonen i fodralet och stack detta i fickan, och sedan han därefter med mycken omsorg dragit på sig handskarna och hela tiden stirrat på ordföranden, följde han mekaniskt med mr Perker och den blå advokatpåsen ut ur rätten.
De stannade i ett sidorum, där Perker betalte omkostnaderna i rätten, och här sammanträffade mr Pickwick med sina vänner. Här mötte han även herrar Dodson & Fogg, som gnuggade händerna med varje yttre tecken till belåtenhet.
»Ni, mina herrar?» sade mr Pickwick.
»Nå?» sade Dodson på egna och sin kompanjons vägnar.
»Ni tro väl förmodligen, mina herrar, att ni ska få ut rättegångskostnaderna?» sade mr Pickwick.
Fogg svarade, att de ansågo det för tämligen sannolikt, och Dodson log och yttrade, att de skulle försöka på.
»Ni kunna försöka och försöka och försöka om igen, mina herrar Dodson & Fogg», sade mr Pickwick; »men inte en vitten av varken omkostnader eller skadestånd skola ni någonsin få av mig, om jag också ska tillbringa återstoden av mina dagar i ett bysättningshäkte.»
»Ha, ha, ha!» sade Dodson. »Ni betänker er nog innan nästa rättstermin, mr Pickwick.»
»Hi, hi, hi! Det skola vi snart få se, mr Pickwick, grinade Fogg.
Mållös av harm, lät sig mr Pickwick av sitt juridiska biträde och sina vänner föras ut genom porten och där hjälpas upp i en hyrvagn, som för detta ändamål hade blivit hämtad av den alltid uppmärksamme Sam Weller.
Sam hade slagit upp vagnssteget och skulle just till att hoppa upp på kuskbocken, men kände sig i detsamma lätt vidrörd på axeln, och då han vände sig om, stod hans far framför honom. Den gamle gentlemannens ansikte hade ett sorgset uttryck, i det han allvarligt skakade på huvudet och i en varnande ton sade:
»Jag visste nog jag vad som skulle bli följden av att sköta saken på det där viset. O, Sammy, Sammy, varför skaffade ni inte ett alliby!»
TRETTIOFEMTE KAPITLET
I VILKET MR PICKWICK FINNER, ATT HAN GÖR BÄST UTI ATT RESA TILL BATH OCH FÖLJAKTLIGEN ÄVEN GÖR DET
»Men, min bäste sir», sade den lille Perker, då han dagen
efter processen befann sig i mr Pickwicks rum, »det måtte
väl aldrig vara ert allvar nu, sedan er vrede lagt sig, att
ni inte vill betala omkostnaderna och skadeståndet?»
»Inte en penny!» sade mr Pickwick i bestämd ton — »inte en penny. Nej, Perker, mina vänner här ha försökt övertala mig till att avstå från detta beslut, men förgäves. Jag skall sysselsätta mig som vanligt till dess det står i motpartens makt att förskaffa sig ett bysättningsutslag emot mig, och om de äro nog låga att begagna sig därav och låta häkta mig skall jag veta att finna mig däruti med fullkomlig sinnesro och belåtenhet. När kunna de få ett sådant utslag?»
»De kunna få en arresteringsorder på er, min bäste sir, för beloppet av skadeståndet och kostnaderna, nästa rättstermin», svarade Perker; »precis två månader härefter, min bäste sir.»
»Det är bra», sade mr Pickwick. »Låt mig nu till dess, min käre vän, slippa att höra något vidare om saken. Och nu», fortfor mr Pickwick, i det han såg sig omkring på sina vänner med ett godmodigt leende och en glans i ögat, vilken inga glasögon kunde fördunkla eller dölja, »nu är den enda frågan den: vart skola vi resa?»
Mr Tupman och mr Snodgrass voro alltför mycket rörda över sin väns hjältemod för att kunna giva något svar. Mr Winkle hade ännu icke tillräckligt övervunnit hågkomsten av sin under målet avgivna förklaring för att kunna komma fram med någon anmärkning, och mr Pickwick gjorde därför förgäves ett uppehåll.
»Nåväl», sade denne gentleman, »om ni överlämnar åt mig att föreslå vår bestämmelseort, så säger jag Bath. Jag tror inte, att någon av oss varit där förr.»
Förslaget blev enhälligt antaget, och Sam skickades genast till »White Horse Cellar» för att beställa fem platser i diligensen, som skulle avgå den följande morgonen klockan halv åtta.
