De väntade en stund, men ingen kom.
»Kors i Herrans namn!» sade mrs Dowler. »Ni får vara god och bulta ännu en gång.»
»Finns det inte någon klocka, frun?» frågade den korta bäraren.
»Jo, det gör det», tog fackelpojken till orda; »jag har hela tiden stått och ringt på den.»
»Det är bara ett handtag», sade mrs Dowler; »strängen är sönder.»
Den korta bultade åter flera gånger, utan att det gjorde den ringaste verkan; den långa, som började att bli särdeles otålig, avlöste honom nu och fortfor att slå dubbla slag, likt en ursinnig postkarl.
Omsider började mr Winkle att drömma, att han befann sig i en klubb, där medlemmarna voro mycket bullersamma, så att ordföranden måste hamra duktigt i bordet för att få dem att iakttaga ordning; sedan hade han en dunkel föreställning om en auktionssal, där det icke fanns några köpare, men där auktionisten själv ropade in allting, och slutligen började han tro, att det ändå kunde ligga inom möjlighetens gräns, att det var någon, som bultade på porten. Men för att bli riktigt säker på sin sak, blev han liggande helt lugnt i sängen i tio minuter eller så bortåt, och lyssnade, och då han hade räknat trettiotvå slag kände han sig fullkomligt övertygad och räknade sig det till en stor ära, att han var så lättsövd.
»Rap rap — rap rap — rap rap — ra ra ra ra rap!» lät portklappen.
Mr Winkle sprang ur sängen och kunde rakt icke begripa, vad som stod på, tog i en hast på sig strumpor och tofflor, svepte sin nattrock omkring sig, tände ett ljus vid nattlampan och ilade ned för trapporna.
»Nu kommer det äntligen någon», sade den korta bäraren.
»Vem är det!» ropade mr Winkle, i det han drog ifrån bommen.
»Se så, stå inte där och gör frågor, trindskalle!» svarade den långe helt förtrytsamt, tagande för avgjort att den frågande var en betjänt; »öppna bara!»
»Se så, knalla på bara, murmeldjur!» tillade den andra uppmuntrande.
Mr Winkle, som ännu sov invärtes, lydde mekaniskt befallningen, öppnade porten en smula och tittade ut. Det första han såg, var springpojkens fackla. Överraskad av en plötslig fruktan för att det var eldsvåda i huset, slog han hastigt upp porten på vid gavel och stirrade, medan han höll juset upp över sitt huvud, ivrigt framför sig, icke fullt säker på huruvida det, som han såg framför sig, var en bärstol eller en brandspruta. I samma ögonblick kom en häftig väderil; ljuset blåstes ut, mr Winkle kände sig oemotståndligt skjuten ned på trappan, och porten slog igen med ett högljutt dån.
»Så där ja, unge man, det där gjorde ni bra ifrån er!» sade den korta bäraren.
Då mr Winkle fick sikte på ett fruntimmersansikte vid fönstret i bärstolen, vände han sig hastigt om, arbetade av alla krafter med portklappen och ropade som en galning åt bärarna, att de åter skulle föra bort bärstolen.
»Bär bort den, bär bort den!» ropade mr Winkle. »Det kommer någon ur ett annat hus; låt mig slippa in i bärstolen. Göm mig; gör med mig vad ni vill.»
Under hela denna tid skälvde han av köld, och varje gång han lyfte upp sin hand till portklappen, tog vinden på det obehagligaste sätt uti hans nattrock.
»Nu kommer det folk nedåt Crescent. Det är fruntimmer med; hölj någonting över mig; ställ er framför mig!» skrek mr Winkle. Men bärarna voro alltför mycket utmattade av att skratta för att kunna lämna honom den ringaste hjälp, och damerna kommo i varje ögonblick närmare och närmare.
Mr Winkle slog det sista hopplösa slaget. Damerna voro endast på några få stegs avstånd. Han kastade det släckta ljuset, som han hela tiden hade hållit över sitt huvud, ifrån sig och sprang direkt in i bärstolen till mrs Dowler.
Nu hade mrs Craddock äntligen hört bultningen och rösterna, och sedan hon dröjt så pass länge som hon behövde för att sätta något hyggligare på sitt huvud än nattmössan, sprang hon ut i salen åt gatan, för att se om det var den rätta personen, och öppnade fönstret just som mr Winkle störtade in i bärstolen. Hon hade icke väl fått se vad som tilldrog sig där nedanför innan hon uppgav ett högt jämmerskri och besvor mr Dowler att genast stiga upp och skynda ned, emedan hans fru stod i begrepp att rymma bort med en annan herre.
Vid dessa ord for mr Dowler upp ur sängen som en kautschucksboll och rusade ut i salen, där han kom fram till det ena fönstret just som mr Pickwick öppnade det
