ung herre med lärt utseende och gröna glasögon på näsan samt en stor bok i handen lugnt och stilla ut i butiken, där han trädde bakom disken och frågade med vad han kunde stå till tjänst.
»Ursäkta att jag besvärar er», sade mr Winkle; »men skulle ni inte vilja vara god och säga mig —»
»Ha, ha, ha!» röt den lärde unge herrn, i det han kastade den stora boken upp i luften och fångade den igen med stor färdighet i samma ögonblick som den hotade att slå alla flaskorna på disken i tusen bitar. »Se det kan man kalla en överraskning!»
Det var det verkligen även; ty mr Winkle blev till den grad förbluffad av den medicinske herrns sällsamma uppförande, att han ovillkorligen drog sig tillbaka mot dörren och såg helt orolig ut över detta besynnerliga mottagande.
»Huru, känner ni inte igen mig?» frågade den medicinske herrn.
Mr Winkle svarade mumlande, att han icke hade det nöjet.
»Nå», sade den medicinske herrn, »så finns det då ännu hopp för mig; jag kan göra hälften av de gamla gummorna i Bristol min uppvaktning, om jag har en något så när hygglig tur. Hör nu, din mögliga gamla kanalje, ut med dig!» Med denna besvärjelse, som ställdes till boken, sparkade den medicinske herrn densamma med en anmärkningsvärd vighet bort i den mest avlägsna ändan av butiken, tog av sig sina gröna glasögon och grinade alldeles precis likt Robert Sawyer, esquire, f. d. läkare vid Guys hospital i Southwark med en privat boning vid Lane Street.
»Det är väl inte ert allvar att ni inte kände igen mig?» sade mr Bob Sawyer och tryckte mr Winkles hand med vänskaplig värme. »Men stig in, stig in!»
Och mr Bob Sawyer sköt mr Winkle in i rummet innanför butiken, där en icke mindre person än mr Benjamin Allen satt och roade sig med att borra små cirkelrunda hål i kaminen med den glödande eldrakan.
»Nå», sade mr Winkle, »det var då verkligen ett nöje som jag inte väntade mig. Vad ni bor trevligt här!»
»Å ja, hyggligt nog, hyggligt nog», svarade Bob Sawyer. »Jag tog examen kort efter den där lustiga tillställningen, och mina vänner ryckte ut med vad som behövdes för den här affären, varefter jag tog på mig en omgång svarta kläder och ett par glasögon och kom hit för att se så högtidlig ut som jag möjligen kunde.»
»Ja, och en rätt hygglig, liten affär måste ni allt ha, eller hur?» sade mr Winkle i en viktig ton.
»Ja, det är en så hygglig liten affär», svarade mr Bob Sawyer, »att ni om några år kan stoppa hela vinsten i ett vinglas och dölja den med ett krusbärsblad.»
»Å, det kan aldrig vara ert allvar», sade mr Winkle. »Blotta varorna —»
»Idel bländverk, min gubbe lilla», svarade mr Bob Sawyer; »i den ena hälften av lådorna finns det ingenting, och den andra hälften kan inte dragas ut.»
»Å, prat!» sade mr Winkle.
»Faktiskt, på min ära!» svarade Bob Sawyer och gick ut i butiken, där han bevisade sanningen av sitt påstående medelst åtskilliga starka ryck i de små förgyllda knapparna i de efterhärmade lådorna. »Det finns knappast någonting verkligt i butiken annat än blodiglarna, och dessa äro begagnade.»
Mr Benjamin Allen hade under tiden ur ett skåp framtagit en butelj konjak och ur samma gömsle en liten mässingspanna, om vilken Bob Sawyer anmärkte, att den var hans stolthet, emedan den tog sig så laboratorieaktig ut. Sedan vattnet i den laboratorieaktiga pannan i tidernas lopp hade blivit bragt till kokning med tillhjälp av några små nävar kol, som mr Bob Sawyer hämtade upp ur en flyttbar fönsterpall, varpå stod skrivet »Sodavatten», spädde mr Winkle ut sin konjak, och samtalet hade redan börjat att bliva allmänt, då det avbröts därav att en gosse i ett enkelt grått livré och med en guldgalonerad hatt på huvudet samt med en liten med lock försedd korg på armen trädde in i butiken och därvid genast av mr Sawyer tilltalades med: »Tom, din landstrykare, kom in!»
Gossen trädde följaktligen in.
»Nu har du väl varit åstad och gjort odygd igen med alla Bristols gatpojkar, du unga dagdrivare?» sade mr Bob Sawyer.
»Nej, det har jag inte, sir», svarade gossen.
»Ja, jag vill också inte råda dig att göra det!» sade mr Bob Sawyer med en hotande min. »Vem tror du väl vill vända sig till en läkare, vars springpojke han ser leka med kulor i rännstenarna eller sända upp pappersdrakar på torget? Har du då inte någon aktning för ditt yrke? Avlämnade du alla medikamenterna?»
