Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/244

Den här sidan har korrekturlästs

wicks blick, då han, full av förvåning, såg sig om i rummet. Bullret av att någon kom hastigt tumlande in i rummet väckte honom, och i det han vände sina ögon mot dörren, mötte de den inträdande, hos vilken han, trots smutsen, trasorna och eländet, igenkände mr Job Trotters välbekanta drag.

»Mr Pickwick!» utbrast Job högt.

»Huru!» sade Jingle och for upp från sin plats.

»Mr —! Ja, så är det — underligt ställe — konstig sak — rätt åt mig — mycket!» Och med dessa ord gömde mr Jingle sina händer på det ställe, där hans byxfickor fordom hade brukat finnas, varefter han lät hakan falla ned mot bröstet och sjönk ned på sin stol.

Mr Pickwick blev rörd; de två sågo ytterst olyckliga. Den snabba, ofrivilliga blick, som Jingle hade kastat på ett litet stycke rått fårkött, som Job hade fört med sig, sade mera om deras nödlidande tillstånd än en förklaring på flera timmar kunde ha gjort. Han såg milt på Jingle och sade:

»Jag skulle vilja tala med er mellan fyra ögon. Vill ni stiga ut för ett ögonblick?»

»Ja, gärna», svarade Jingle och steg hastigt upp. »Kan inte komma långt — ingen fara för att man överanstränger sig med att gå — järnpiggar på muren — vacker trädgård — romantisk, men inte vidlyftig — öppen för allmän eftersyn — familjen ständigt i staden — husägaren förtvivlat påpasslig — mycket!»

»Ni har glömt er rock», sade mr Pickwick, då de gingo ut på trappan och stängde dörren efter sig.

»Huru?» sade Jingle. »På kontoret — hos en kär släkting — onkel Tom — kunde inte undvika det — måste ha något att äta, förstår ni. Naturens krav — och allt det där.»

»Vad menar ni?»

»Borta, bäste sir — sista rocken — kunde inte hjälpa det. Levde på ett par stövlar — hela fjorton dagar. Sidenparaply — elfenbenskrycka — en vecka — ett faktum — på heder och tro — fråga Job — vet det.»

»Levde i tre veckor av ett par stövlar och ett sidenparaply med elfenbenskrycka!» utbrast mr Pickwick, som endast hade hört talas om dylika saker såsom följder av skeppsbrott eller läst om dem i resebeskrivningar.

»Sanning», sade Jingle och nickade med huvudet. »Pantlånarens bod — pantsedlarna här — små summor — så gott som ingenting — riktiga kanaljer.»

»Ah», sade mr Pickwick, mycket lättad av denna förklaring, »nu förstår jag er; ni har pantsatt edra saker.»

»Alltihop — Jobs med — alla skjortorna borta — men det är detsamma — spar in tvätten. Snart ingenting — ligga i sängen — svälta — dö — likbesiktning — lilla benhuset — fattigfånge — vanliga förnödenheter — tystas ned — jurymän — uppsyningsmannens folk — tiga med det — naturlig död — likbesiktningsmannens anvisning — fattigbegravning — rätt åt honom — allting förbi — ridån faller.»

Jingle meddelade denna egendomliga skildring av sina levnadsutsikter med sin vanliga munvighet och med åtskilliga ryckningar i ansiktet, som skulle föreställa leenden; men mr Pickwick märkte lätt, att hans sorglöshet var låtsad, och då han betraktade honom uppmärksamt, men icke omilt, såg han, att hans ögon voro fuktade av tårar.

»God människa», sade Jingle, i det han tryckte hans hand och vände bort huvudet. »Otacksam hund — barnsligt att gråta — kan inte hjälpa det — stygg feber — matt — sjuk — utsvulten. Förtjänt alltsammans; men lidit svårt — Mycket!»

Helt och hållet ur stånd att längre bibehålla skenet och kanske överväldigad av den ansträngning han hade gjort, satte sig den olycklige landstrykaren ned på trappan, höll händerna för sitt ansikte och började att snyfta som ett barn.

»Se så, se så!» sade mr Pickwick starkt upprörd. »Vi vilja se till vad vi kunna göra, sedan jag först fått veta alltsammans. Hallå, Job! Var håller den karlen hus?»

»Här är jag, sir», svarade Job, visande sig i trappan.

»Kom hit, sir», sade mr Pickwick och försökte att se barsk ut, medan fyra stora tårar trillade utför hans väst. »Tag det här, sir.»

Det var någonting från mr Pickwicks västficka, som klingade då det kom i Jobs hand, och vars givande på ett eller annat sätt framkallade en glans i ögat och ett svällande i hjärtat på vår förträfflige gamle vän, i det han skyndade sig bort.

Då mr Pickwick åter kom in i sitt rum, hade Sam kommit tillbaka och stod nu med en viss bister belåtenhet, som var mycket nöjsam att skåda, och betraktade de anordningar, som blivit vidtagna för hans herres bekvämlighet.