Som mr Weller var avgjort emot, att denne alls skulle befinna sig här, tycktes han anse det för en moralisk plikt att icke låtsa som om han funne alltför stort behag i något, som var gjort, sagt eller föreslaget.
»Nå, Sam?» sade mr Pickwick.
»Nå, sir?» svarade mr Weller.
»Tämligen trevligt här nu, eller huru, Sam?»
»Åja, så tämligen, sir», svarade Sam och såg sig om med en missbelåten min.
»Har du talat med mr Tupman och våra andra vänner?»
»Ja, det har jag, och de komma i morgon och undrade mycket över, att de inte fingo komma i dag», svarade Sam.
»Har du tagit med dig de saker jag önskade?»
Till svar härpå pekade mr Weller på åtskilliga packor, vilka han hade uppställt så prydligt som möjligt i en vrå av rummet.
»Det är bra, Sam», sade mr Pickwick, sedan han betänkt sig ett ögonblick; »hör nu på vad jag har att säga dig.»
»Det ska jag, sir», svarade Weller. »Låt det basa nu, sir.»
»Jag har genast från början insett, Sam», sade mr Pickwick med mycken högtidlighet, »att det här inte är något ställe för en ung man.»
»Och inte för någon gammal heller, sir», anmärkte mr Weller.
»Det har du fullkomligt rätt uti, Sam», sade mr Pickwick; »men gamla män kunna bringas hit av sin oförsiktighet och godtrogenhet, och unga män av deras egoism, vilka de tjäna. Det är i alla händelser bäst för dessa unga män, att de inte stanna här. Förstår du mig, Sam?»
»Nej, det gör jag inte, sir», svarade mr Weller buttert.
»Försök, Sam», sade mr Pickwick.
»Nåväl då, sir», svarade Sam efter en kort tystnad; »jag tror att jag ser vart ni vill, och ifall jag ser vart ni vill, så är det min mening att ni är mig för stark, som diligenskusken sa' till yrvädret, då det hann upp honom.»
»Jag ser att du förstår mig, Sam», sade mr Pickwick. »Utom att jag inte kan önska, att du kanske i flera år skulle gå och slå dank på ett sådant här ställe, inser jag att det vore någonting högst orimligt att en gäldstugufånge läte passa upp på sig av sin betjänt. — Sam», tillade mr Pickwick, »du måste lämna mig för en tid.»
»Åh, för en tid, sir?» genmälte mr Weller tämligen sarkastiskt.
»Ja, för den tid jag stannar här», sade mr Pickwick. »Din lön kommer fortfarande att utbetalas åt dig. Envar av mina tre vänner skall göra sig ett nöje av att taga dig till sig, om också endast av aktning för mig. Och om jag någonsin lämnar detta ställe, Sam», tillade mr Pickwick med låtsad munterhet, »så ger jag dig mitt hedersord på att jag genast återtar dig i min tjänst.»
»Nu vill jag säga er någonting, sir», sade mr Weller med allvarlig och högtidlig röst. »Allt det där duger rakt inte, och låt mig därför slippa att vidare höra talas om det.»
»Det är mitt fulla allvar och mitt orubbliga beslut, Sam», sade mr Pickwick.
»Jaså, är det det, sir?» yttrade mr Weller med fasthet. »Det är bra, sir; i sådant fall har jag också fattat mitt beslut.»
Med dessa ord satte mr Weller med mycken bestämdhet hatten på sitt huvud och gick ut ur rummet.
»Sam», ropade mr Pickwick efter honom. »Sam! Kom hit!»
Men det långa galleriet gav icke längre genljud av steg; Sam Weller var borta.
FYRTIOTREDJE KAPITLET
SOM VISAR HURU SAM WELLER RÅKADE I KNIPA
I ett högt, illa upplyst och ännu sämre vädrat rum vid
Portugal-Street i Lincoln Inns Fields sitta nästan hela året
om allt efter omständigheterna en, två, tre eller fyra herrar
med peruk på huvudet bakom några små skrivpulpeter,
vilka med undantag av polityren se ut som de vilka
begagnas av landets domare; på deras högra sida är en
avplankning för sakförare; på deras vänstra sida en
avplankning för insolventa gäldenärer, och framför dem ett
sluttande plan av smutsiga ansikten. Dessa herrar äro
kommissarierna i rätten för bankruttmål, och platsen, där de
sitta, är denna samma rätt.
Det är och har i urminnes tider varit denna domstols
