Mr Weller svarade icke, men skakade åter mycket lärt på huvudet.
»Se så, låt bli och skramla så där med er gamla skallra, om ni inte vill att den rakt ska trilla av, utan bete er som en förnuftig människa», sade Sam otåligt. »Jag gick i går kväll hela vägen till markisen av Granby för att söka er.»
»Såg du markisinnan av Granby, Sammy?» frågade mr Weller med en suck.
»Ja, det gjorde jag», svarade Sam.
»Hur såg den söta varelsen ut?»
»Högst konstig», svarade Sam. »Jag tror, att hon småningom skadar sig med den där ananasrommen och de andra starka medikamenterna av samma slag.»
»Tror du det verkligen, Sammy?» frågade fadern allvarligt.
»Ja, det gör jag», svarade Sammy.
Mr Weller fattade sin sons hand, tryckte den och släppte den därpå åter. I det han gjorde detta, låg det ett visst uttryck i hans ansikte, icke av sorg eller fruktan, utan snarare av ett ljuvt och milt hopp. En glimt av undergivenhet under ödets beslut, ja, till och med glättighet for över hans ansikte, i det han sade:
»Jag är inte alldeles säker på min sak, Sammy; jag vill inte säga, att jag är vad man kallar positiv, ty det kunde ju hända, att det bara är ett misstag; men jag tror nästan, min gosse, att herden fått leversjuka.»
»Ser han klen ut?» frågade Sam.
»Han är ovanligt blek», svarade hans far, »med undtag av näsan, som är ännu rödare än förr. Hans matlust är så där la la, men dricker gör han, så att det är en lust att skåda.»
»Men nu till saken», sade Sam. »Öppna nu edra öron och säg inte ett ord förr'n jag slutat.»
Med denna korta inledning berättade Sam, så tydligt han kunde, det sista minnesvärda samtal han hade haft med mr Pickwick.
»Att stanna där allena, den stackarn», utbrast den äldre mr Weller, »utan att det finns någon, som kan ta vård om honom! Det går inte för sig, Samuel, det går inte för sig!»
»Nej, naturligtvis», svarade Sam; »det visste jag innan jag kom.»
»De äta ju upp honom livs levande, Sammy», utbrast mr Weller.
Sam nickade bifall till denna uppfattning.
»Han kommer tämligen rå dit in, Sammy», sade mr Weller bildlikt; »men han kommer så orimligt brunstekt ut igen, att själva hans förtrognaste vänner inte skola känna igen honom, Duvstek är ingenting emot det, Sammy.»
Åter nickade Sam Weller.
»Det bör inte ske, Samiel!» sade mr Weller gravitetiskt.
»Det får inte ske», sade Sam.
»På intet sätt», sade mr Weller.
»Ja», sade Sam, »nu har ni stått här och profeterat hur det skulle gå med husbond', om han bleve lämnad åt sig själv; men ser ni då ingen utväg till hur man skulle kunna hjälpa honom?»
»Nej, det gör jag inte, Sammy», sade mr Weller med en grubblande min.
»Rakt ingen», svarade mr Weller, »så framt inte —», och en glimt av en ljus idé lyste på hans ansikte, i det han dämpade sin röst till en viskning och höll sin mun till sin ättlings öra — »så framt inte det ginge an att få ut honom i en stängd fållbänk, utan att fångvaktarna märkte det, eller genom att klä' ut honom till en gammal gumma med ett grönt flor för ansiktet.»
Sam Weller mottog båda dessa förslag med oväntat förakt och framställde åter sin fråga.
»Nej», svarade den gamle gentlemannen, »om han inte tillåter att du stannar där, så ser jag rakt ingen utväg. Det går inte någon körväg fram där, Sammy, det går inte någon körväg fram där.»
»Nå, då ska jag säga er en sak», sade Sam. »Ni måste låna mig tjugufem pund.»
»Vad skulle det tjäna till?» frågade mr Weller.
»Bry er aldrig om det», svarade Sam. »Ni kommer kanske att kräva dem tillbaka om fem minuter; kanske säger jag då, att jag inte vill betala, och blir otidig. Men ni måtte väl aldrig tänka på att låta häkta er enda son för de där pengarna och skicka honom till Fleet, ni onaturliga landstrykare?»
Efter denna fråga av Sam växlade far och son en fullständig signalbok av telegrafiska nickningar och åtbörder, varpå mr Weller den äldre satte sig på ett trappsteg och skrattade, så att han blev alldeles pionröd i ansiktet.
»Ett tocke gammalt porträtt ni är!» utbrast Sam, förbittrad över denna tidsspillan. »Varför sätter ni er där och
