»Ja, det är bra lustigt» sade den äldre mr Weller med ett fnissande skratt. »Riktigt den förlorade sonen, sir!»
»Den förlorade sonen, sir», rättade mr Pell milt.
»Det är detsamma, sir», sade mr Weller med värdighet. »Jag vet vad klockan är slagen, sir; när jag inte vet det, ska jag fråga er, sir.»
Då rättstjänaren slutligen anlände, hade Sam gjort sig så allmänt omtyckt, att samtliga de närvarande herrarne beslöto att följa honom till fängelset. Bort drogo de nu, kärande och svarande arm i arm, rättstjänaren i spetsen, och åtta bastanta kuskar bildade eftertruppen. I kaffehuset i Sergeants Inn gjorde hela sällskapet halt för att förfriska sig, och då de juridiska formaliteterna blivit avslutade, satte sig tåget i rörelse.
På Fleet-Street framkallade de åtta herrarne i eftertruppen någon liten villervalla, emedan de envisades att gå fyra man i ledet, ävensom det befanns nödigt att lämna kvar den spräckliga gentlemannen, för att slåss med en affischbärare, sedan det blivit avtalat att hans vänner skulle hämta honom, då de gingo tillbaka; men med undantag av dessa obehag hände ingenting under vägen. Då de kommo till Fleetfängelsets port, uppstämde processionen, under anförande av käranden, tre förfärliga hurrarop för svaranden och lämnade honom därpå, sedan de skakat hand med honom.
Sedan Sam, till Rokers stora förvåning och icke utan att det till och med gjorde ett visst intryck på själva den flegmatiske Neddy, hade med alla formaliteter blivit överlämnad i uppsyningsmannens vård, begav han sig genast in i fängelset, gick direkt till sin herres rum och knackade dörren.
»Stig in!» sade mr Pickwick.
Sam trädde in, tog av sig hatten och log.
»Åh, är det du, min kära Sam?» sade mr Pickwick, synbarligen glad över att åter få se sin ringe vän; »det var inte min avsikt att såra dig, min trogne tjänare, med vad jag sade dig i går. Sätt ifrån dig din hatt, Sam, och låt mig förklara min mening litet tydligare.»
»Går det inte an att dröja en smula, sir?» frågade Sam.
»Jo, visserligen», sade mr Pickwick; »men varför inte nu?»
»Jag ville helst att det skulle dröja litet, sir», yttrade Sam.
»Varför det?» frågade mr Pickwick.
»Därför —», sade Sam tveksamt.
»Nå, varför?» frågade mr Pickwick, oroad över sin tjänares sätt. »Tala ut, Sam.»
»Därför», svarade Sam, »därför att det är ett litet är'nde, som jag gärna först ville ha uträttat.»
»Vad är det för ett ärende?» frågade mr Pickwick, förvånad över Sams förlägenhet.
»Åh, det är ingenting av vikt, sir», svarade Sam.
»Om det inte är någonting viktigt», sade mr Pickwick med ett leende, »så kan du ju lika gärna först tala med mig.»
»Ja, men jag skulle allt helst vilja uträtta det genast», sade Sam, ännu alltjämt tvekande.
Mr Pickwick tog på sig en förvånad min, men sade ingenting.
»Saken är den», sade Sam, men tystnade plötsligt.
»Nå», sade mr Pickwick, »tala ut, Sam!»
»Nåväl, saken är den», sade Sam med en förtvivlad ansträngning, »att jag torde göra bäst uti att se mig om efter mitt sängrum först innan jag gör någonting annat.»
»Ditt sängrum!» utbrast mr Pickwick förvånad.
»Ja, mitt sängrum, sir», svarade Sam. »Jag är fånge. Jag har i eftermiddag blivit häktad för skuld.»
»Du häktad för skuld!» utbrast mr Pickwick och sjönk ned i en stol.
»Ja, för skuld, sir», svarade Sam, »och den mannen, som satt in mig, tänker inte låta mig komma ut förr'n ni själv gör det.»
»Nå, du min skapare! Vad menar du?» utropade mr Pickwick.
»Vad jag säger, sir», svarade Sam. »Om jag också ska sitta häktad här i fyrtio år, så gläder det mig; och om det än hade varit i Newgate, hade jag inte frågat efter det. Se så, nu vet ni hur det står till, och så är den saken klar.»
Med dessa ord, vilka han upprepade med starkt efterryck och stor häftighet, kastade Sam i ett högst ovanligt tillstånd av hetsighet sin hatt i golvet, lade händerna i kors och såg sin herre fast och beslutsamt i ansiktet.
