ter visa, som uppstämdes av någon bland mängden, för ett ögonblick örat och kvävdes därpå åter av bullret av röster och trampande fötter — bränningen av vågorna på det rastlösa livshav, som rullade tungt framåt där utanför. Sådana ljud äro ständigt fulla av melankoli för den stilla lyssnaren, och mycket mera då för den som vakar vid dödens läger.
»Det är inte någon luft här!» sade den sjuke mannen med matt röst. »Det här stället fördärvar den; den var frisk och lätt överallt, då jag för många år sedan gick därute, men den blir het och tung genom att beröra dessa murar. Jag kan inte inandas den.»
»Vi ha likväl i lång tid inandats den tillsammans», sade den gamle mannen. »Ge er tilfreds, ge er tillfreds!»
En kort tystnad uppstod, varunder de båda åskådarna närmade sig sängen. Den sjuke mannen tog den ena av sin medfånges händer, tryckte den ömt mellan båda sina och behöll den där.
»Jag hoppas», flämtade han efter en stund — så svagt, att de lutade sina öron tätt intill sängen för att uppfånga de halvbildade ljud, som utgingo från hans kalla, blå läppar, »jag hoppas, att min barmhärtige domare skall minnas det tunga straff jag lidit här på jorden. Tjugu år, min vän, tjugu år i denna avskyvärda grav. Mitt hjärta krossades, då mitt barn dog, och jag inte ens kunde få kyssa det i dess lilla kista. Min ensamhet har sedan dess mitt under allt detta buller och larm varit högst förfärlig. Måtte Gud förlåta mig! Han har sett min ensamma, långsamma död!»
Han knäppte ihop händerna och mumlade någonting mera, som de icke kunde höra, och därpå föll han i sömn — först endast i sömn, ty de sågo honom le.
De viskade en liten stund med varandra, till dess fångvaktaren lutade sig ned mot kudden och därpå hastigt drog sig tillbaka
»Se så, nu har han fått sin befrielse!» sade karlen.
Det hade han också. Men medan han ännu levde, hade han liknat döden så mycket, att de icke visste då han dog.
FYRTIOFEMTE KAPITLET
SOM BESKRIVER EN RÖRANDE SAMMANKOMST MELLAN MR SAMUEL WELLER OCH ETT FAMILJESÄLLSKAP. MR PICKWICK GÖR EN LITEN VANDRING GENOM DEN DIMINUITIVA VÄRLD, HAN BEBOR, OCH BESLUTER ATT FÖR FRAMTIDEN BEFATTA SIG SÅ LITET MED DEN SOM MÖJLIGT
Få dagar efter sin arrestering avlägsnade sig Samuel
Weller, sedan han hade städat sin herres rum med all
möjlig omsorg och förvissat sig om att han satt i allsköns lugn
och mak vid sina böcker och papper, för att på ett par
timmar sysselsätta sig så gott han kunde. Det var en vacker
morgonstund, och det föll Sam in, att en mugg porter i
fria luften skulle fördriva en fjärdedels timmes tid lika bra
som vilken annan förströelse han kunde tillåta sig.
Sedan han kommit till detta beslut, begav han sig till värdshuset, och sedan han köpt ölet och erhållit en två dagar gammal tidning att studera, begav han sig till kägelbanan, där han satte sig på en bänk och började att njuta på ett mycket stadigt och metodiskt sätt.
Först tog han sig en uppfriskande klunk av ölet och såg därefter upp till ett fönster och skänkte en ung dam, som skalade potatis där innanför, ett platoniskt ögonkast. Därefter öppnade han tidningen och ögnade på den. Men han hade icke studerat dess rättegångsavdelning länge förr än han tyckte sig höra sitt namn ropas i någon avlägsen förstuga. Han misstog sig icke heller; ty det gick hastigt från mun till mun, och efter få minuters förlopp svällde luften av namnet »Weller».
»Här!» röt Sam med stentorsröst. »Vad står på? Vem vill tala med honom? Har det kommit ilbud om att eld brutit ut på hans landställe?»
»Där är någon ute i förstugan, som önskar att få tala med er», sade en karl som stod i hans närhet.
»Åh, var så god och se efter den här tidningen och muggen så länge, gamle kamrat», sade Sam. »Jag kommer strax! För tusan om de ville kalla mig inför rätta, tror jag inte att de skulle kunna göra mera oväsen.»
Sam skyndade över gården och sprang uppför trappan in
