FJÄRDE KAPITLET.
EN BATALJDAG, MED TÄLTNING PÅ SLAGFÄLTET — FLERA NYA VÄNNER OCH EN BJUDNING TILL LANDET.
Många författare hysa en icke blott löjlig utan rent av skamlig motvilja att uppgiva de källor, varifrån de hämta mycken värderik upplysning. Vi för vår del äro fria från en sådan känsla. Vi bemöda oss endast och allenast att på ett rättskaffens sätt uppfylla vårt ansvarsfulla utgivarekall.
Handlande i denna anda och beslutsamt fullföljande vårt beslut att erkänna våra förbindelser till de auktoriteter, vilka vi rådfrågat, förklara vi härmed öppet, att det är mr Snodgrass' anteckningsbok vi ha att tacka för de detaljer, som meddelas i detta och nästföljande kapitel — detaljer, vilka vi, sedan vi nu lättat vårt samvete, utan vidare kommentarier skola skynda att meddela.
Samtliga befolkningen i Rochester och nästgränsande städer hastade den följande morgonen i god tid upp ur sina sängar i ett tillstånd av yttersta iver och sinnesrörelse. En större mönstring med linjetrupper skulle nämligen denna dag försiggå: den befälhavande generalen skulle med sin skarpa örnblick följa ett halvt dussin regementens manövrer; åtskilliga förskansningar hade för tillfället blivit uppförda; citadellet skulle stormas och intagas och en mina antändas och springa i luften.
Mr Pickwick var, såsom våra läsare torde ha inhämtat av vårt lilla utdrag av hans beskrivning på Chatam, en entusiastisk beundrare av armén. Ingenting kunde för honom vara mera behagligt — ingenting kunde så väl ha överensstämt med vars och ens av hans reskamraters särskilda smak — som en sådan syn. Följaktligen voro de även tidigt på benen och vandrade nu i riktning mot skådeplatsen, dit en hop folk från olika ändar av staden redan hade börjat att utströmma.
Alla möjliga yttre tecken antydde, att den kommande högtidligheten skulle bli av utomordentlig storhet och vikt. Där voro skyltvakter utsatta för att hålla en öppen plats åt trupperna; betjänter voro placerade på batterierna för att hålla plats åt damerna, sergeanter och fanjunkare ilade fram och tillbaka med stora, i pergament inbundna böcker under armarna, och slutligen såg man överste Bulder själv i full parad, sittande till häst, galopperande än hit och än dit, strykande sin hingst baklänges bland folkmassan, i det han lät den än stegra sig, än dansa i korta satser, ropande och skrikande på ett i högsta grad fruktansvärt sätt, och görande sig mycket hes och grov i målet och fasligt röd i ansiktet, utan att man egentligen kunde upptäcka någon enda giltig orsak eller anledning till hela detta hans sällsamma uppförande.
Mr Pickwick och hans trenne följeslagare ställde sig i främsta ledet av folkmassan och väntade tåligt, till dess högtidligheterna skulle börja. Trängseln tilltog med varje ögonblick, och de ansträngningar, som de fyra herrarna fingo göra för att bibehålla den plats de intagit, sysselsatte tillräckligt deras uppmärksamhet under loppet av de tvenne timmar, som nu följde. Den ena gången var det en plötslig påtryckning bakifrån, varvid mr Pickwick framskuffades åtskilliga alnar, med en snabbhet och elastisitet i benen, som högeligen kontrasterade mot den vanliga lugna värdigheten i hans sätt; en annan gång åter var det en uppmaning att draga sig tillbaka, varvid en bösskolv varnande nedföll på mr Pickwicks tår eller ock helt vänligt stöttes i mr Pickwicks bröst, i avsikt att försäkra sig om att befallningen åtlyddes. En annan gång hände det att några muntra och trevliga herrar, sedan de i massa armbågat sig fram på deras vänstra sida och trängt och klämt mr Snodgrass till den högsta grad människokroppen möjligen kan uthärda, anhöllo att få veta »vad han egentligen menade med att han knuffades», och då mr Winkle, såsom vittne till detta opåkallade infall, uttryckte sin synnerliga förtrytelse över ett dylikt uppförande, hade han det nöjet att få sin hatt »nedstukad» över sitt ansikte av någon av dem, som stodo bakom honom, med tillägg av den artiga anhållan, att det måtte tillåtas honom att få stoppa hans huvud i sin ficka. Dessa och andra dylika handgripliga kvickheter i förening med mr Tupmans oförklarliga frånvaro (han hade nämligen försvunnit och stod ingenstädes att upptäcka) gjorde deras belägenhet i det hela taget snarare mera obehaglig än egentligen trevlig eller önskvärd.
Slutligen lopp genom hopen detta dova sorl av många röster, som vanligen plägar förkunna inträffandet av något, varpå man länge väntat. Allas blickar riktas nu mot utfallsporten. Några ögonblick av spänd väntan, och strax därpå ser man fanorna muntert fladdra i luften och gevä-
