rangerade i slagordning för att tillbakakasta det låtsade anfallet av det omnämnda fästets besegrare, och i följd härav befunno sig mr Pickwick och hans båda följeslagare plötsligt inneslutna mellan tvenne linjer av betydlig utsträckning, av vilka den ena med hastiga steg nalkades, och den andra med fast hållning avbidade den fientliga styrkans angrepp.
»Hoj!» ropade officerarna vid den anryckande truppen.
»Ur vägen!» ropade officerarna vid den stillastående.
»Vart skola vi ta vägen?» skrek den uppskakade Pickwick.
»Hoj — hoj — hoj!» var det enda svaret.
Det var ett ögonblick av högsta förvirring — ett tungt tramp, en häftig stöt, ett halvkvävt skratt — det halva dussinet regementen voro redan på flera hundra alnars avstånd, och sulorna på mr Pickwicks stövlar voro vända i vädret.
Mr Snodgrass och mr Winkle hade båda utfört var sin tvungna kullerbytta med en ganska anmärkningsvärd vighet, då det första föremål, som mötte den senares ögon, där han satt på marken och med en gul silkesnäsduk stannade den livsström, som utgick ur hans näsborrar, var hans vördade chef och ledare, på något avstånd därifrån springande efter sin hatt, som på ett helt skämtsamt och lekande sätt tumlade bort i ett avlägset fjärran.
Det var en liten nätt vind, och mr Pickwicks hatt rullade lekfullt framför den. Vinden blåste, och mr Pickwick blåste, och hatten rullade omkring lika muntert som en livlig tumlare i ett vågsvall; och den skulle kanske ha fortfarit att sålunda rulla framåt och så långt bort, att mr Pickwick aldrig mera återfått den, så vida icke dess fart av en tillfällighet blivit hejdad just som besagde gentleman stod på väg att lämna den åt sitt öde.
Mr Pickwick var, säga vi, nästan alldeles uppgiven och sinnad att avsluta jakten just som hans hatt med någon häftighet blåste mot hjulet på en vagn, som stod uppställd i linje med ett halvt dussin andra åkdon på den plats, dit hans steg hade riktats. Märkande sin fördel, tog mr Pickwick ett raskt språng framåt, försäkrade sig om sin tillhörighet, satte den på sitt huvud och stannade för att hämta andan. Han hade icke stått stilla en halv minut, förrän han hörde sitt namn livligt uttalas av en röst, som han kände igen för att vara mr Tupmans, och då han nu slog upp sina ögon, såg han en syn, som fyllde hans själ med överraskning och glädje.
Uti en öppen kalesch, från vilken hästarna för folkträngselns skull hade blivit frånspända, stodo en tjock och starkt byggd gammal herre, klädd i blå frack med blanka knappar, korderojsbyxor och kragstövlar, två unga damer i plymer och mantiljer, en ung herre, synbart förälskad i en av dessa med plymer och mantiljer prydda damer, ett fruntimmer av obestämd ålder, skenbarligen de förras tant, samt slutligen mr Tupman, som såg så hemmastadd och ogeneral ut, som om han allt ifrån sin späda barndom hade tillhört denna familj. Bakpå vagnen var fäst en låda av rymliga dimensioner — en av dessa lådor, som i ett eftertänksamt och reflekterande sinne ständigt väcka vissa dunkla föreställningar om kall fågel, rökt oxtunga och åtskilliga vinbuteljer — och på kuskbocken satt en fet, rödkindad pojke, försänkt i ett tillstånd av sömnlik dvala, vilken ingen vid begrundan van betraktare för ett ögonblick skulle kunnat taga i skärskådande, utan att genast taga för avgjort, att han var den officielle utdelaren av omförmälda lådas innehåll, så snart nämligen tiden för dettas förtärande en gång var inne.
Mr Pickwick hade ägnat alla dessa intressanta föremål en hastig blick, då han ånyo hälsades av sin trogne lärjunge.
»Pickwick! — Pickwick!» sade mr Tupman. »Kom hit upp. Men skynda er!»
»Stig upp hit, sir — var så god och stig upp!» sade den tjocke herrn. — »Joe! — Fördöme den pojken, nu sover han igen! — Joe, släpp ned fotsteget.»
Den fete pojken vältade sig långsamt ned från kuskbocken, nedsläppte vagnssteget och höll dörren på ett inbjudande sätt öppen. I detta ögonblick anlände även mr Snodgrass och mr Winkle.
»Det är rum för er alla, mina herrar», sade den tjocke herrn. »Två inuti och en på kuskbocken. Joe laga så att en av herrarna får rum på kuskbocken. Se så, sir, stig upp!»
»Ja, mina herrar», sade den tjocke herrn, »det gläder mig riktigt att få se er. Känner mycket väl igen er, mina herrar, ehuru ni kanske inte komma ihåg mig. Jag tillbragte några aftnar i er klubb förliden vinter — fick i dag på morgonen tag i min vän Tupman och var särdeles glad över att få träffa honom. Nå, sir, hur står det till? Ni ser särdeles frisk ut, det måtte jag säga.»
