min son att under ett års tid eller så driva omkring i världen för att studera människor och seder (vilket han gjort under er ledning) och inte träda in i världen som en oerfaren skolpojke, som kunde dragas vid näsan av envar, så ingick inte något sådant som det här i vårt avtal. Det vet han också ganska väl, och det bör därför inte överraska honom, att jag med anledning därav tar min hand ifrån honom. Han ska få höra av mig, mr Pickwick. God natt, sir. Öppna porten, Margaretha.»
Under hela denna tid hade Bob Sawyer manat på Ben Allen att yttra ett lämpligt och allvarligt ord, och Ben utbrast därför nu, utan den ringaste föregående antydan, i ett kort, men lidelsefullt stycke vältalighet.
»Sir», sade Ben Allen, i det, han med ett par mycket slöa och matta ögon stirrade på den gamle herrn och svängde häftigt upp och ned med högra armen, »ni — ni borde blygas över er själv,»
»I egenskap av den unga damens bror är ni naturligtvis en ypperlig domare i saken», svarade mr Winkle. »Men nog härom. Var god och säg ingenting mera, mr Pickwick. God natt, mina herrar.»
Med dessa ord tog den gamle herrn ljusstaken och gjorde en artig åtbörd ut mot förstugan, i det han öppnade dörren.
»Ni ska komma att ångra detta, sir», sade mr Pickwick och bet ihop tänderna för att kväva sin förbittring; ty han insåg huru viktig denna ansträngning kunde bliva för hans unge vän.
»Jag är för ögonblicket av en annan åsikt», svarade mr Winkle lugnt. »Ännu en gång, god natt, mina herrar.»
Mr Pickwick gick med vreda steg ut på gatan. Mr Bob Sawyer, som hade blivit helt och hållet kuvad av den gamle herrns bestämda sätt, tog samma kosa; mr Ben Allens hatt rullade omedelbart därefter utför trappan, och mr Ben Allens kropp strax bakefter den. Hela sällskapet gick stillatigande och utan kvällsvard till vila, och mr Pickwick tänkte kort innan han föll i sömn, att om han hade vetat att den äldre mr Winkle var en så fulländad affärsman, hade det varit högst sannolikt att han aldrig hade infunnit sig hos honom i ett sådant ärende.
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET
I VILKET MR PICKWICK SAMMANTRÄFFAR MED EN GAMMAL BEKANT, VILKEN LYCKLIGA OMSTÄNDIGHET LÄSAREN HAR ATT TACKA FÖR FLERA HÖGST INTRESSANTA UNDERRÄTTELSER OM TVÅ STORA OFFENTLIGA MÄN MED MAKT OCH INFLYTANDE
Den morgon, som den följande dagen klockan åtta uppenbarade sig för mr Pickwicks blick, ägnade sig för ingen del till att uppliva hans sinne eller till att minska den förstämdhet, som den oväntade utgången av hans beskickning hade framkallat. Himlen var mörk och dyster, luften fuktig och rå, gatorna våta och smutsiga, röken hängde trög uppe i vädret, och regnet föll långsamt och buttert, som om det icke ens hade håg och kraft att hälla ned. På bakgården stod en tupp, berövad varje gnista av sin vanliga livlighet, och balanserade vemodigt på det ena benet i ett hörn, och en åsna, som med lutande huvud stod och surmulade under det utspringande taket på ett uthus, tycktes att döma av dess grubblande och ömkliga uppsyn, fundera på att begå självmord. På gatorna syntes intet annat än paraplyer, och trätofflornas klampande och regndropparnas plaskande voro de enda ljud som hördes.
Under den långa väntan på att det skulle klarna upp blev den sista aftontidningen från London läst och åter omläst med det livliga intresse, som man endast känner i ett ytterligt övergivet tillstånd; varje tum av mattan övervandrades med samma ihärdighet; alla slags ämnen till ett samtal bragtes å bane, men slogo fel, och då middagen kom, utan att medföra någon ändring till det bättre, ringde mr Pickwick beslutsamt på klockan och sade till om att schäsen skulle spännas för.
Ehuru vägarna voro gyttjiga och duggregnet föll häftigare än förut, och ehuru smutsen och vattnet stänkte in genom de öppna vagnsfönstren till den grad att de, som sutto inuti, hade det nästan lika obehagligt som de, vilka sutto utanpå, var det likväl något i rörelsen och medvetandet om att vara i tygena, som var så långt att föredraga framför att vara inspärrad i ett tråkigt rum och
