Sida:Pickwick-klubben 1913.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs

Mr Pickwick tackade för artigheten och skakade hjärtligt hand med den tjocke herrn i kragstövlarna.

»Mina döttrar, go, herrar — det här är mina döttrar, och här min syster, miss Rachel Wardle. Hon är en mamsell, sir — men kan göra en man säll, sir — va', sir — vasa?» och den tjocke herrn stötte på ett skämtsamt och lekande sätt sin armbåge mellan mr Pickwicks revben och skrattade av hjärtans fröjd och gamman.

Den tjocke herrn satte på sig sina glasögon, och mr Pickwick tog fram sin kikare, och envar reste sig upp i vagnen och betraktade över den andras axlar de krigiska rörelser, vilka nu som bäst pågingo och som gällde intagandet av en förskansning.

»Joe! Joe!» ropade den tjocke herrn, då fästet var intaget och så väl de besegrade som de segrande satte sig ned att äta middag. »Fördöme den pojken, har han inte somnat nu igen! Var så god och nyp honom, sir, — i benet, om ni vill vara så god; ingenting annat är i stånd att väcka honom — tack ska ni ha! Gör loss lådan, Joe.»

Och den tjocke herrn började nu att ur händerna på den feta pojken (som för detta ändamål hade stigit upp bakpå); langa varorna in i vagnen. Det var kapuner, oxtunga, duvpastej, skinka, hummer m. m. och snart var måltiden i full gång.

»Nå, är det inte präktigt det här?» frågade den tjocke herrn, då förödelsens verk hade börjat.

»Alldeles ypperligt!» sade mr Winkle, som satt på kuskbocken och karvade sönder en fågel.

Så kom vinet fram, och man drack varandra till.

»Se bara huru den söta Emelie koketterar med den främmande herrn!» viskade tanten till sin bror, med denna avund, som utgör ett så utmärkande drag hos ogifta tanter.

»Åh, det kan jag just inte säga», sade den jovialiske gamle herrn; »alltsammans är helt naturligt, tycker jag — ingenting ovanligt. Mr Pickwick — ett glas vin, sir?»

Mr Pickwick, som hade suttit andäktigt fördjupad i undersökningen av det inre i en duvpastej, lät icke säga sig detta två gånger.

»Emilie, min söta vän», sade tanten med en beskyddande min, »tala inte så högt, kära barn!»

»Åh, så tant säger!»

»Tant och den lilla gamla herrn tyckas vilja ha allt för sig själva», viskade miss Arabetta Wardle till sin syster Emilie.

De unga damerna skrattade mycket hjärtligt, och den äldre försökte att se vänlig ut, men kunde ej gå i land därmed.

»Unga flickor äro så fasligt ystra!» sade mr Wardle till mr Tupman med en min av godsint medömkan, liksom om en dylik livlighet vore förbjudet gods, och dess tillståndslösa ägande ett högmålsbrott och förräderi.

»Ja, det äro de visst det», svarade mr Tupman, som icke precis visste vad slags svar man väntade av honom — »det är verkligen riktigt förtrollande.»

»Hm!» sade miss Wardle något tveksamt.

»Tillåter ni mig?» sade mr Tupman i sin mest sockersöta ton, i det han med ena handen sakta vidrörde den förtjusande Rachels arm och med den andra lyfte buteljen ett stycke i höjden. »Tillåter ni?»

»Åh, sir!»

»Tycker ni att mina snälla brorsdöttrar äro vackra?» viskade den kärleksfulla tanten till mr Tupman.

»Jag skulle göra det, ifall inte deras tant vore närvarande», svarade den fyndige Pickwickaren med en passionerad blick.

»Åh, så stygg man kan vara! — men uppriktigt sagt, tror ni inte att de, ifall deras hy vore litet bättre, skulle se rätt bra ut — vid ljus?»

»Jo, det tror jag nog att de skulle», svarade mr Tupman med en likgiltig min.

»Ack, ni skalk! — jag vet vad ni ämnade säga.»

»Vad då?» frågade mr Tupman, som just icke hade bestämt sig för att säga någonting alls.

»Ni ämnade säga, att Isabella stupar framåt — ja, jag vet, att ni ämnade säga det — ni karlar ha då en så skarp blick för allting. Det gör hon också verkligen, det kan inte nekas. Och sannerligen om det finns någonting som mera än något annat kan göra en flicka ful, så är det en dylik oart. Jag säger henne ofta, att när hon blir litet äldre, så blir hon riktigt faslig. Ser ni nu att ni är en riktig skalk!»

Mr Tupman hade ingenting emot att för ett så gott pris vinna ett sådant rykte; därför tog han också på sig en helt slug min och drog sin mun till ett hemlighetsfullt löje.

»Vilket sarkastiskt leende» sade den beundrande Rachel. »Jag får säga, att jag är riktigt rädd för er!»

»Rädd för mig!»

»Åh, ni kan inte dölja någonting för mig — jag vet ganska väl, vad det där leendet betyder.»